Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2015 maj

kor

God kväll denna fredag!

Publicerat 29 maj, 2015

Glöm inte bort att du är värdefull!

Jag har sedan jag var tolv år mått dåligt och haft problem med depression och ångest vilket till en början och några år framåt berodde mycket på saker som jag inte kunde hjälpa, skolan var inte bra och jag tog mamma och pappas separation hårt. Jag ägnade många år åt att försöka bli accepterad och att passa in. Jag gjorde vad som helst för att få vara med i skolan. Men efter att inte ha fått vara med i skolan på några år så började jag tycka synd om dem som tvingades hamna med mig när vi hade grupparbeten särskilt om vi skulle jobba två och två och den jag skulle jobba med då skulle tvingas vara med mig utan någon annan kompis.

Sedan jag var tolv år så har jag levt på andras bekräftelse och levt på att försöka passa in och göra allt som jag tror min familj, mina vänner och övriga i min omgivning har förväntat sig av mig och har någon antytt att de tycker att något val jag har tagit är fel så har jag oftast ”rättat till det” genom att göra de jag tror skulle anses bättre, jag har försökt vara bäst även fast jag alltid har känt mig sämst.

Nu är jag 25 år och nu känner jag att jag lever på riktigt! Jag kan på riktigt känna att jag är värdefull, att jag är värd att älskas, jag har börjat lita på de min omgivning säger om mig och jag kan inte förstå hur just jag skulle kunna vara mindre värd än någon annan. Jag har börjat känna att jag duger som jag är genom att bara vara, jag behöver inte alltid göra mer för att duga, utan jag duger precis som jag är denna fredag som jag tänker spendera med mig själv i min soffa i myskläder och Let´s dance. Jag är också värd att ta för mig och jag är värd att säga nej, jag är värd att ha egentid med mig själv eftersom jag inte alltid behöver bekräftelse för att duga.Jag har också kommit att jag känner mig säker på att det finns någon för mig att bli tillsammans med jag måste bara öppna mina ögon, för självklart är jag värd att känna och få kärlek av någon annan, självklart är jag värd att dela mitt liv med någon annan och jag tror det finns någon som vill dela sitt liv med mig.

Jag har ägnat mer än halva mitt liv åt att avsky mig själv och tycka att jag är mindre värd för något jag inte kan göra något åt dvs att jag sitter i rullstol. Jag har under många år ägnat mig åt något som är motsatsen till acceptans av min situation, även om det nog oftast utåt sett har sett ut som att jag är oberörd av det vilket har berott på att jag gjort allt jag kan för att kompensera för min stol och försöka dölja den. Nu har jag istället på riktigt börjat acceptera mig själv med min funktionsnedsättning men jag har också börjat förstå att jag är så mycket mer än en funktionsnedsättning, jag är kvinna, social, rolig, omtänksam, framåt, kreativ, en kompis, en dotter, en syster, ett barnbarn, en moster, en fadder, kattägare, singel och lägenhetsägare.

Visst jag önskar absolut att jag inte satt i rullstol, det gör jag och jag fick frågan här om dagen vilka fördelar det är med att sitta i rullstol och jag kunde faktiskt inte komma på några… Att sitta i stol begränsar livet och gör de mesta mer krångligt och jag kommer alltid att få kämpa mer än de flesta…Men sedan så tänker jag så här att alla har sina saker, alla har nog något som de önskar att de inte hade som begränsar deras liv som tex svår dyslexi, diskbråck, Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, färgblindhet, övervikt, psykisk sjukdom, trauma eller smärta av olika slag. Och visst jag känner mig diskriminerad pga att jag sitter i stol absolut men jag kanske hade känt mig precis lika diskriminerad även om jag inte satt i stol genom att bara vara tjej eller  bisexuell.

Ta hand om er själva och kom ihåg att vi alla är värdefulla och värda att må bra!

11377880_1592233297728842_522284238_n

 

RELAX

God kväll!

Publicerat 25 maj, 2015

jag är trött och lite upp och ner men det är inte konstigt med tanke på den stora förändring jag ska göra och jag ska försöka vara snäll mot mig själv.

Jag har den senaste veckan varit så himla trött och igår råkade jag sova 11 timmar och försov mig eftersom jag vaknade kl 12.40 och skulle egentligen ha tagit tåget i Malmö 12.30.

Jag har också haft ett humör som har gått väldigt mycket upp och ner och jag blev sjukt arg på Selma i helgen efter att hon först hade brutit av en gren på en blomma och sedan välte ner en annan kruka. Jag har liksom till och från känt mig allmänt irriterad även om jag största delen har mått bra, men det har liksom kommit över mig. Jag har dessutom haft svårt för att meditera de senaste dagarna eftersom jag har hakat upp mig på att jag inte kan koppla bort tankarna även fast jag vet att det krävs lång träning för att kunna det, men jag har liksom blivit mer stressad av att försöka meditera eftersom jag inte känt att jag kunnat koppla av. Jag har också blivit rädd för hur jag ska kunna jobba eller plugga till hösten om jag är så här extremt trött hela tiden.

Idag så var Rutan här och hjälpte mig att börja packa och vi fick packat ner 6 lådor och slängt massa skräp. Det var inte alls fysiskt krävande men efteråt var jag som i ett töcken och var helt slut.

Men nu på kvällen slog det mig, att vad begär jag av min kropp och knopp egentligen? Jag ska göra en extremt stor förändring i mitt liv på ett sett kanske den största någonsin. Eller jag kommer ju flytta hem till min familj och mina vänner, men som en på många sett en ny person och med egen lägenhet. Jag ska som vuxen flytta till den stad jag är uppväxt i och som jag kände mig väldigt otrygg i eftersom jag mådde så dåligt. Men nu ska jag flytta tillbaka med alla de verktyg jag fått och med all den nya kunskap jag fått och jag kommer behöva göra en stor förändring för att inte halka in i samma beteenden och mönster som jag hade för tre år sedan. Jag måste återvända som en vuxen och inte börja bete mig som en tonåring och jag måste visa för alla att jag har mognat och hoppas på att min omgivning kan se det.

Jag ska på många vis lämna ett liv bakom mig som har varit min trygghet och ett liv där jag har haft ett typ av stöd som jag nu mer och mer kommer behöva klara mig utan. Jag ska återvända till personer som jag haft en komplicerad relation till och jag måste bestämma mig för vilka jag vill fortsätta ha kontakt med och vilka som mest tar min energi och jag måste bygga upp en ny sorts relation till vissa som jag har haft ganska knepig relation till. Jag måste stå på mig på ett sett som jag inte gjorde förut. Jag måste börja ifrågasätta vissa saker i vissa relationer för att jag ska jobba på min självrespekt och det lär ta min energi och det lär skapa lite konflikter början men jag hoppas på att det ska leda till något bra.

Den senaste veckan har jag börjat drömma om personer och ställen som gett mig trygghet i Göteborg förut men som egentligen inte har varit så bra för mig, det har främst handlat om relationer som jag gått upp för mycket i men som egentligen mest har tagit all min energi och gjort mig ledsen även om det för stunden har känt bra. Jag kommer behöva vara extremt vaksam på att jag inte skapar några sådana relationer igen eftersom jag vet att det inte är bra för mig.

Så det är mycket i mitt huvud nu så det är kanske inte så konstigt att jag är väldigt trött och att känslorna går upp och ner just nu, men jag måste säga att jag klarar av detta riktigt bra ändå, jag klarar det tusen, miljoner gånger bättre än vad jag hade trott att jag skulle göra. Jag ska försöka vara snäll mot själv och tänka att det är okej att jag är trött och att det inte är konstigt. Även om jag är lite upp och ner ibland och trött så mår jag bra, jag klarar av att må bra trots denna stora förändring och ganska ovissa period, jag fungerar och promenerar varje dag, jag är med kompisar, äter bra mat och jag känner mig ändå lugn med tanke på min situation just nu.

Jag får helt enkelt återigen sänka mina krav på mig själv för jag gör faktiskt detta riktigt bra, jag måste börja fokusera på allt jag faktiskt klarar av och stället för det jag inte klarar av.

141Snart flyttar jag hem till den här lilla plutten!

 

hovdala

Det där med tid och energi

Publicerat 17 maj, 2015

Ibland önskar jag att dygnet hade 40 timmar och att veckan hade 10 dagar.

Tänk om det hade funnits tio dagar på en vecka och 40 timmar på ett dygn, vi hade hunnit så himla mycket mer då. Dessutom så tycker jag att det hade varit en bra idé med tio dagar på en vecka där det skulle vara helg fem av de dagarna. Hade vi haft tio dagar på en vecka och gått i skolan fem av dessa dagar så hade vi haft fem dag att vila upp oss på, det hade passat mig perfekt! Hade veckan haft tio dagar och dygnet haft 40 timmar då hade jag hunnit och orkat med det jag vill göra. Om det hade varit så skulle jag hinna med allt jag vill göra som att utbilda mig, ha ro att måla, göra smycken, virka och att pyssla hemma, jag hade haft tid att vara med kompisar några gånger i veckan, jag hade hunnit att ta hand om mig själv och att stanna upp och ha de tempot jag vill för att kunna må så bra som möjligt.

Men nu ser ju inte verkligheten ut så vilket betyder att även jag måste anpassa mig till att veckan har sju dagar och att dygnet har 24 timmar. Ett stort problem som jag har haft större delen av mitt liv är att jag tror att jag kommer hinna och orka göra allt som jag vill. jag har en tendens att boka upp jätte mycket saker och säga ja till massor med aktiviteter för jag tror att jag kommer orka och hinna och för att jag tror att de är så de flesta andra lever. Men allt som oftast brukar det sluta med att jag antingen gör allt det som jag bokat in mig på men när jag är på varje aktivitet så är jag så trött och stressad att jag ändå inte kan tycka att det jag gör är roligt, eller så blir det så att jag inser att jag inte orkar det jag sagt ja till och då ställer in det vilket ger mig dåligt samvete.

I gymnasiet så försökte jag hinna med skolan, att träna flera gånger i veckan och att vara med kompisar flera gånger i veckan jag försökte samtidigt bli frisk från min ätstörning. Jag försökte sträva efter de perfekta livet utan att fundera på vad det nu var eller om jag mådde bra av det.

Jag tycker det är så lätt att att tro att alla andra orkar så himla mycket och hinner med allt som jag hade velat orka. Men är det verkligen så att de flesta orkar allt de där som jag tror att de orkar och att också hinna återhämta sig?

Jag har den senaste tiden börjat fundera på om det verkligen är så som jag tror att alla håller i gång hela tiden och mer eller mindre aldrig har egen tid och jag har kommit fram till att de nog inte är så för jag tror ingen orkar det.

Jag tycker också det kan vara svårt att veta vad som är rimligt att orka och hinna under en dag eller en vecka och har ibland svårt att veta hur mycket jag borde orka eller vad jag egentligen orkar. Detta är saker jag kommer behöva tänka på när jag flyttar till Göteborg för där har jag mycket mer kompisar och det kommer att finnas så mycket mer för mig att göra och ska jag dessutom börja plugga till hösten så måste jag inse vad som är rimligt att hinna med och jag måste börja känna efter vad jag mår bra av och tänka efter innan jag säger ja till massa aktiviteter.

Det kan också vara så att jag stressar upp mig över saker som jag ska göra som att tex plugga eller städa och tänker att det kommer ta jätte lång tid men kommer inte riktigt igång med dessa ”måsten” eftersom det såklart finns annat mycket roligare saker att göra, men det stressar mig att jag inte kommer igång med städningen när jag har tänkt mig att komma igång med den. Jag försöker påminna mig om att det inte spelar någon roll om jag kommer igång med städningen kl 12.00 eller kl 14.00 och att det inte är något att bli stressad över. Jag kan också ha avsatt tid för att plugga men när jag väl ska göra det så kommer jag på att det nog inte alls kommer ta tre timmar att läsa texten som jag hade trott och då tänker jag att jag lika gärna kan göra det i morgon men då har jag ju den kvar och fortsätter att vara stressad över den. Jag stressar upp mig över att jag tror att saker kommer ta så himla lång tid men när jag väl gör sakerna så tar de oftast inte så lång tid och då har jag stressat upp mig i onödan.

Sen har vi en annan sida på detta med tid och vad jag vill göra. Jag vill hinna, orka och kunna göra sådant som jag mår bra av som inte innebär krav, men jag förstår inte hur det är möjligt att jag ska kunna hinna det om jag ska plugga heltid, liksom hur gör man för att hinna allt och fortfarande må bra med all press? Visst jag har gått heltid i skolan i 13 år men sedan jag blev tonåring så har jag inte mått bra av skolan och mycket har handlat om stress och ska jag börja skolan igen så måste jag ju göra något annorlunda för jag vill fortsätta må bra och orka göra sådant som ger mig energi.

Jag vet inte än hur jag ska göra för att kunna plugga eller jobba så mycket och fortfarande må bra, men jag kommit på den senaste tiden att jag kommer behöva prioritera. Jag ska prata med andra och på sätt ta reda på fakta om hur andra faktiskt gör och inte bara vad jag tror att de gör, jag behöver sluta se saker som krav och ändra min inställning till skolan och försöka lära om och tänka att skolan faktiskt kan vara kul och inte bara kvar. Jag kommer behöva säga nej till aktiviteter och kompisar ibland, jag behöver fokusera på den aktiviteten jag håller på med nu och inte börja stressa upp mig för nästa aktivitet. Jag behöver också lära mig att många saker inte tar så lång tid som jag tror att de ska göra och jag behöver blir mer medvetet närvarande i mig själv och i det jag gör.

meditationJag har börjat med mindfulness varje dag för att bli mer medvetet närvarande i mig själv och mitt mål är att lära mig att meditera. Detta hjälper mig enormt mycket och jag känner mig mycket mer balanserad och närvarande.

läger

tankar om min funktionsnedsättning

Publicerat 10 maj, 2015

Jag ser på min funktionsnedsättning ur tre olika perspektiv 1. vad det faktiskt innebär fysiskt 2. hur jag ser på mig själv 3. hur omgivningen är anpassad för rullstol.

Jag har egentligen aldrig tyckt att jag har så stora fysiska svårigheter, jag klarar ju av allt liksom. Jag tycker knappt att jag behöver någon hjälp och jag kan ofta göra det jag vill. Jag tycker inte heller att jag har legat på sjukhus särskilt mycket och jag kan inte komma ihåg att alla de olika sjukhus besök som jag åkte på flera gånger om året tills jag blev 18 var särskilt jobbiga heller. Men jag undrar egentligen vilken bild mina föräldrar har haft om hur mycket jobb det har varit med min funktionsnedsättning.hur mycket jobb kan det varit egentligen? Jag klarar ju nästan allt! Men för mig är det ju normalt, jag har ju alltid haft det så här.

Men när jag försöker tänka på allt som faktiskt krävdes med mig när jag var liten så var det kanske en hel del. Först  säkert oron över om jag ens skulle överleva, sedan en stor operation så fort jag föddes och när jag kommit hem till BB så behövde vi åka in akut igen eftersom jag började få vattenskalle och då behövde de operera in en shunt. Jag har alltid behövt olika hjälpmedel för att överleva som mina föräldrar behövt lära sig hantera, jag tror jag behövde ganska mycket sjukgymnastik varje dag också. Jag vet inte men kanske är rullstol en stor sak också? Jag gjorde minst två operationer för höfterna och då låg jag säkert inne länge och det var säkert en stor oro. Jag bröt också benen några gånger när jag var liten och då behövde jag ha gips länge och det var kanske jobbigt. Sedan hade jag ett ståskal också som jag använde för  att belasta skelettet och för att behålla rörligheten i knän och höfter, det stod jag i några timmar varje dag och till den använde jag en rullator eller en typ ståstol.

Visst det har säkert krävts en hel del extra för att ta hand om mig och ibland säkert en timma extra hjälp om dagen (kanske mer vad vet jag) och då också en hel del sjukhus besök. Men jag har kunnat gå på dagis precis som alla andra, jag var alltid glad som barn och hade många kompisar. Dessutom så gick min assistent med  mig till sjukgymnastiken en gång i veckan.

Mina föräldrar behövde också bråka en hel del med skolan för att de skulle bygga en hiss och de har ju också behövt anpassa hela lägenheten, men det fick dom ju gratis.

Nej, alltså ur MITT perspektiv så kan jag inte förstå att det har varit så jobbigt med min funktionsnedsättning (även om jag såklart inte har hela sanningen och inte kommer ihåg allt).  Jag vet att jag är förlamad i halva kroppen och att mycket inte fungerar på mig som de gör på andra, men jag tycker liksom inte att det är det som är problemet.

Det jag försöker komma fram till är att jag rent fysiskt inte tycker att jag har det så himla svårt och jag inte riktigt förstå att mina föräldrar kan  ha tyckt de heller.

Men sen har vi biten hur jag ser på mig själv, alltså min självbild pga min funktionsnedsättning, den biten är ju det som jag tycker har varit jobbig, det har varit en lång kamp för mig att känna att jag är lika mycket värd som andra mycket pga hur många i min omgivning har bemött mig. Synen på mig själv är det som gjort mig handikappad, för det är den synen som har gjort det svårt för mig och som har stoppat mig från att göra det jag själv vill och det är även det som har stoppat mig i många relationer.

Sedan har vi den sista delen av mina tankar om mitt funktionsnedsättning och det är den biten som jag mycket försöker förtränga eftersom det är så jobbigt att tänka på. Det är samhället rent fysiskt. Jag måste välja bort så många saker eftersom jag inte kommer in, leta lägenhet var svårt eftersom det alltid måste finnas en hiss där jag ska bo alternativt inga trappor. Här i Hässleholm kommer jag tex knappt in i enda restaurang själv, det är även många affärer som jag inte kommer in i. Jag kan inte ha vilket jobb som helst för jag kommer inte in på alla arbetsplatser, när jag ska på konsert, teater eller någon annan föreställning så måste jag oftast boka handikapp plats och det brukar finns typ max fem platser vilket gör att de tar slut med en gång. Kollektiv trafiken är också under all kritik särskilt i Göteborg och det gör mig riktigt ledsen och jag försöker verkligen förtränga att det funkar så dåligt, men nu ska jag ju flytta dit och kommer tvingas möta det dagligen. Allt blir liksom så mycket krångligare eftersom så lite är anpassat och det gör att jag missar så mycket.

Även om jag tycker att jag kan göra de mesta trots min funktionsnedsättning så finns de egentligen så mycket jag missar som jag hade velat kunna göra som att kunna hålla på med brottning, kunna gå massa olika pass på gymmet, kunna gå in på vilket kafé jag vill, kunna bo i en billigare lägenhet, jag hade hemskt gärna velat vara i samma höjd som mina kompisar när vi promenerar, jag hade velat kunna ha massa olika jobb som jag inte kan ha nu, jag hade velat kunnat åka till stranden och lägga mig på en klippa själv och sola, jag hade velat kunna upptäcka Göteborg och kunna gå in i alla olika butiker som finns, jag hade velat kunna sätta upp hyllor själv i min nya lägenhet, jag hade velat kunna gå skogspromenader själv och jag hade velat kunna komma in lätt hos mina kompisar.

Så det vi kan komma fram till är alltså jag tycker inte att min funktionsnedsättning är så stor fysisk och allt som krävs med hjälpmedel och läkarbesök inte är ett särskilt stort problem, men det blir ett fysiskt problem när jag vill gå ut och upptäcka världen. Men det mesta har suttit och sitter i mitt huvud och det är saker som går att jobba på vilket jag gör. Dessutom så är det inte alls säkert att jag hade varit intresserad av allt det som jag upplever att jag missar om jag hade kunnat göra, dessutom så hade jag säkert önskat att jag hade kunnat göra massa annat som jag inte hade kunnat göra ändå11232882_368606363349417_1296323139_n

En liten Felicia i ståskal och ståstol..