Hälsa är så mycket mer än kost och motion!

Vad är egentligen hälsa för dig? Jag tycker det är så lätt att mest bara prata om kost och motion när det kommer till hälsa. Det är liksom det vi får läsa om i media, att vi borde gå ner i vikt, att vi borde äta annorlunda och att vi borde röra oss mer. Alla hälsotidningar handlar just om detta – kost och motion. Men hälsa kan vara så himla mycket mer än kost och motion och för vissa kan det till och med vara hälsa att inte träna och att äta sådant som anses onyttigt. Vi är alla skapta på olika vis och för vissa kan det till och med vara rent av skadligt att träna och för vissa kan träningen ha gått så långt att det inte alls längre handlar om friskvård och hälsa.

Jag vet ju visserligen att för de allra flesta är motion hälsosamt och att många av Sveriges befolkning rör på sig alldeles för lite och äter allt för mycket av sådan mat som man inte borde äta så mycket av. Men det finns också en stor del av vår befolkning som inte detta gäller för och det finns även många personer som kämpar med att gå upp i vikt av olika anledningar. Många mår också dåligt över att de är för tunna och över att de inte kan gå upp i vikt, men hur ofta får vi läsa ”5 tips på hur det snabbt går upp i vikt” i hälsotidningarna? Jag har i alla fall aldrig sett några sådana tips.

För mig är hälsa så mycket mer än kost och motion. Visserligen är jag en hel del på gymmet och jag tänker en hel de på vad jag äter. Men för MIG kan hälsa vara att jag faktiskt hoppar över de där gympasset och stannar kvar i min soffa med tända ljus med en virkning.
För mig handlar hälsa om så mycket mer än min fysiska hälsa, för mig handlar det också om min psykiska hälsa. Även om jag vet att min kropp ofta mår bra av att går till gymmet och att jag ofta får energi av ett träningspass så tar träningen också mycket energi av mig. Om jag går till gymmet trots att jag är extremt trött så kan det lätt leda till att jag blir övertrött och blir så uppe i varv att jag inte kan sova och en natts dålig sömn leder ofta till flera nätters dålig sömn, vilket gör mig väldigt trött och fortsätter jag då att gå och träna så är det inte hälsa längre för mig.
Därför kan det bästa för min hälsa vara att jag stannar hemma en kväll och tar hand om min kropp genom att vila och att laga någon god middag.

Men trots allt så älskar jag att träna och gör det ofta, men mitt val att gå till gymmet nästan varje dag innebär också att jag måste hoppa över annat som för mig också är hälsa, som att träffa kompisar , hinna med olika kultur arrangemang och att ta hand om mitt hushåll. Därför försöker jag nu mer ta hand om hela mig och inte bara min kropp eftersom min psykiska hälsa är precis lika viktig.

Så glöm inte att hälsa precis lika gärna kan vara att sitta hemma med en bit choklad i soffan eller att fika med en kompis som att köra att riktigt mördar pass på gymmet!

Det är inte okej att sålla bort alla som inte tillhör eliten.

Ett inlägg som jag publicerade för länge sedan som jag nu har omarbetat och som är ett litet smakprov från mitt bokprojekt.

”Hur kan man med hjälp av fostervattensdiagnostik veta om ett barn kommer kunna få ett värdigt liv eller inte? Hur kan läkarna så lätt få föreslå abort om det visar sig att barnet har Down syndrom eller Ryggmärgsbråck? Och hur kan det vara okej att så enkelt få sålla bort dem som inte fungerar precis som alla andra?

Jag tror inte att man kan bedöma om en person kommer kunna få ett värdigt liv genom att se till barnets fysiska funktion eller kognitiva nivå. Det är så mycket mer som spelar roll.
Har man valt att bli gravid så finns alltid risken att barnet föds med särskilda behov och jag tycker det är fruktansvärt hur lätt läkarna kan föreslå abort i vissa fall. Jag är absolut inte emot abort, jag är bara emot att man sållar bort alla som inte tillhör ”eliten”.  

För något år sedan såg jag på ”Malou efter tio” där hon gästades av en familj. En mamma, pappa och en liten flicka på ett år. Flickan benämndes som ett ”mirakel barn” eftersom som hon mot alla odds fick födas. Flickan hade Ryggmärgsbråck men hon hade en låg skada och skulle därför kunna gå en del. De pratade om alla hjälpmedel hon behövde och skulle behöva i framtiden. De sa att hon redan nu behövde kateter, rullstol och skenor och att hon senare skulle behöva en rullator för att kunna gå. De pratade om hennes hjälpmedel som att det var något enormt betungande.
Föräldrarna sågs också som hjältar eftersom de klarade av att ta hand om flickan och alla hennes olika behov.
Detta var ett inslag som påverkade mig och många i min omgivning starkt och vi var många som var upprörda över hur det pratade om Ryggmärgsbråck.

Jag kan förstå att de flesta föräldrar inte förväntar sig att deras barn ska födas med en funktionsnedsättning. Det kan inte heller vara lät när bilden av deras framtida barn går i spillror. Det är också lätt att förstå att de blir oroliga över att inte klara av att se till barnets alla behov då behoven blir extra stora. Jag förstår också att det kommer krävas en hel del av föräldrarna som får ett barn med särskilda behov, men då tycker jag istället att samhället ska stötta och hjälpa föräldrarna i att klara av situationen som den ser ut och inte stötta dem i att göra abort.

Eftersom en graviditet inte alltid är planerad och i vissa fall har man inte ens valt den själv så tycker jag självklart att det ska vara okej med abort. Jag kan också förstå att det kan finnas rådande omständigheter som gör det nödvändigt för föräldrarna att göra abort om det visar sig att barnet har en svår funktionsnedsättning. Men det jag är emot är att det ska få vara så lätt att välja vilka som ska få leva eller inte.

Det blir extra känsligt för mig eftersom jag själv är född med Ryggmärgsbråck. Det blir svårt för mig att inte få tankar på att samhället inte tycker att mitt liv är värt att satsa på när läkarna uppmanar till abort. Det blir också så konstigt eftersom jag med min höga skada nästan aldrig ens har känt mig begränsad av min fysiska nedsättning. Jag känner liksom att jag alltid har kunnat göra det jag vill göra.

Det som däremot har andra saker varit svåra för mig som inte är kopplat till min funktionsnedsättning och därför inte syns på ett ultraljud. Alltså finns det ingen garanti för att ett barn som föds utan en funktionsnedsättning får ett bättre liv än de med Ryggmärgsbråck eller Down syndrom.
Nio av tio väljer att göra abort vid Ryggmärgsbråck och det tycker jag är både märkligt och skrämmande.”

...Och julen också.

Visst passar det väl bra att skriva ett inlägg om sommaren en ruskig dag som denna?
Jag har skrivit om sommaren förut och mina dubbla känslor till den årstiden. Varje år ser jag fram emot att det ska bli sommar och jag ser framför mig allt som jag ska göra och hur bra just den här sommaren ska bli. Men så händer något lagom till att värmen kommer och den glädjen och längtan byts ut mot stress, press och ångest och jag vill inget hellre än att det ska bli höst igen så att jag med gott samvete kan sitta inne på kvällarna med en kopp te och tända ljus.

Men den här sommaren blev inte som så många andra somrar för mig. Den här sommaren var helt underbar och jag struntade i all stress och ångest över allt som jag inte gjorde. Den här sommaren fokuserade jag istället på allt som jag faktiskt gjorde och jag tog till vara på de gånger som jag faktiskt grillade, badade i sjön, solade, satt på en uteservering och hade kul på festivaler. Jag valde att nöja mig med det jag gjorde och jag valde att det var helt okej att jag satt inne själv en fredagskväll när det var sol och kollade på tv om det var så det såg ut någon dag.
Den här sommaren startade jag också ett projekt som höll mig sysselsatt hela min långa ledighet (sju veckor). Jag fick nämligen för mig att jag skulle börja skriva en självbiografi och att ha det projektet hjälpte mig väldigt mycket. Om det var någon fredagskväll när det ändå kändes lite jobbigt för att jag visste att jag skulle vara ensam så gick jag till Espresso house och satte mig där för att skriva på min bok, jag tog hand om mig själv och mina känslor på ett konstruktivt vis hela sommaren.

Så nu ser jag fram emot nästa sommar! Fast att säga så känns lite deprimerande nu eftersom höstrusket precis har börjat och nu måste jag istället försöka förhålla mig till detta mörka rusk. Så vi kan väl prata lite om julen också… Julen är en årstid som de flesta antigen älskar eller hatar. När jag var liten älskade jag julen men på senare år har jag tyckt att den varit lite jobbig, dels på grund av att vi inte firar jul på samma vis längre, dels för att det är så mycket press med att fixa massa julklappar och sedan ska man förhålla sig till alla julklappar man eventuellt får. Dessutom är det är väldigt massa mat inblandad i dessa juletider och om denna mat bara hade ingått på självaste Julafton så hade det väl varit okej, men julmaten ska ätas i typ en månad och man förväntas äta massa lussebullar och  julgodis och inget av det där är rikigt min melodi.
Jag har det senaste åren bestämt mig för att julen är helt överskattad och att det är helt sjukt att det redan nu början av november ska börja julpyntas och sättas på julmusik och allt detta för en endaste dag. Men i år tänker jag göra annorlunda. Precis så som jag accepterade min sommar som den såg ut så kommer jag i år acceptera julen och faktiskt glädjas åt att det är mysigt med julgran, julmusik och pyntade träd. För det är ju faktiskt mysigt! I år kommer jag nog för första gången på länge julpynta i min lägenhet eftersom jag egentligen gillar det.

Sakar och ting blir så himla mycket lättare om faktiskt accepterar verkligheten som den ser ut.

Folk kanske inte tycker att det är en så himla stor grej att jag sitter istället för att jag går och står?

Även om jag inte låter min funktionsnedsättning stoppa mig från det jag vill göra så tror jag alltid att alla andra tycker det är en så stor grej att jag sitter istället för att jag går och står. Dessa tankar och idéer stoppar mig en hel del i min vardag och skapar en del problem för mig eftersom jag själv sätter käppar i hjulen för mig.
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om fördomar och våra egna fördomar och egentligen är detta lite samma tema, men ett steg längre.

Nu har jag kommit över det men under många år när jag bodde hemma så vågade jag inte öppna dörren när det knackade på om jag inte visste vem det var. Anledningen till att jag inte vågade öppna var för att jag var orolig över hur personen som stod där skulle reagera när jag som rullstolsburen öppnade dörren, jag var rädd för att göra personen obekväm. Även om jag inte har lika mycket av de tankarna nu så kommer jag på mig själv med att jag fortfarande vill ”skona” andra från att bli obekväma på grund av mig och att jag vill ”förvarna” dem att jag sitter i stol för att undvika en eventuell jobbig situation.

Men den senaste tiden har jag fått fler bevis på att många inte tycker det är så stor grej att jag sitter i stället för går. Till exempel så ringde jag till danskompaniet Twisted feet i helgen eftersom jag är intresserad av att börja dansa hiphop i en nybörjargrupp och de gör reklam för att de är ett ”danskompani för alla, oavsett ålder och erfarenhet”.
Innan hade jag tänkt att de säkert inte räknat med att någon i stol skulle ingå i dessa ”alla” så jag hade förberett mig på vad jag skulle svara när de skulle säga att ”jo, vi är ett danskompani för alla åldrar oavsett vilket erfarenhet man har, men vi har tyvärr ingen möjlighet att undervisa någon i rullstol och dessutom kommer du inte in eftersom det är massa trappor utan hiss”. Jag hade förberett mig på hur jag skulle försvara mig och säga till dem att de faktiskt säger att de är ett kompani för alla och att de därför får ordna detta, annars räknas det som diskriminering.
Men när jag talade om att jag satt i rullstol så svarade hon jag pratade med ”jaha, ja vi har en hiss in som går till alla våningar så det är inget problem, dock har vi ingen anpassad toalett än men det är på gång”. Jag fick en chock. Var jag verkligen välkommen att testa hiphop hos dem? Hon blev inte alls obekväm med att jag sa att jag sitter i stol och jag blev så förvånad men så himla glad.

En annan grej som hände i veckan var när jag skulle möta upp en tjej som hade lagt ut en annons om en jacka som jag var intresserad av. Den situationen tyckte jag var ganska jobbig eftersom hon antagligen inte visste att jag sitter i stol. Så för att ”förbereda” henne på detta så skrev jag till henne att ”jag är lätt att känna igen eftersom jag har rött hår och sitter i rullstol”. Hennes svar på det var ”okej vad bra, jag är också lätt att känna igen eftersom jag kommer med min kille som ha dreads och jag har en blå bomberjacka”. Även hennes neutrala reaktion förvånade mig lite…

Det var en liknande grej som hände när jag ringde till gymmet i veckan för att boka in mig på deras Halloween triathlon som de skulle ha. Kvinnan jag pratade med frågade om jag skulle boka in mig på RPM alltså cykling också som ingick, men jag sa att jag sitter i rullstol så att det blir nog svårt, då svarade kvinnan ”jaha, ja men det blir ju lite svårt då”. Inget mer än det, hon lät inte alls obekväm med att hon hade råkat föreslå att jag skulle köra cykling men inte kunde på grund av att jag sitter i rullstol.

Jag fick också ett bevis på att det inte behöver vara så stor grej att jag sitter i rullstol när jag gjorde en intervju med instruktören Therése . Det blev så uppenbart att hon bara såg mig som en deltagare som vem som helst och att jag är som vem som helst bara att jag sitter i stället för står och gör övningarna. Det blev så uppenbart att hon inte tyckte det var en större grej än så och det var så himla skönt att höra det!

Nu vet jag ju att inte alla tänker som i exemplen ovan, eftersom jag vet att vissa tycker det är en stor grej att jag sitter i rullstol och att de därför inte vet hur de ska bemöta mig och många blir oroliga över att de ska säga något fel. Men bara det att de flesta nu mer inte tycker det är en stor grej, gör mig så förvånad men främst väldigt glad och jag ska försöka ta åt mig av detta och inte själv ta för givet att alla andra har så många tankar och åsikter om mig.