Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2016 december

porträtt

Hur är det för er normalstörda?

Publicerat 23 december, 2016

En ätstörning kan påverka dig hela livet, även när du har blivit så kallat friskförklarad.

Som många vet så fick jag Anorexi när jag var femton år, men det är jag sedan många år tillbaka frisk från. Men trots att jag inte längre uppnår kriterierna för någon ätstörning så skulle jag ljuga om jag sa att jag har en helt neutral relation till det där med mat.
Jag, precis som så många andra som har haft ätstörningar måste vara väldigt noga med vad jag äter för att inte falla tillbaka och jag måste säga att gränsen ibland blir hårfin för mig med vad som är friskt och sjukt. På grund av mina tidigare ätstörningar så kommer jag aldrig kunna gå på någon så kallad diet eftersom jag direkt hade fallit tillbaka i det sjuka då. Jag måste dessutom medvetet äta varierat och av allt i lagom mängd eftersom om jag undviker ett visst livsmedel eller en viss maträtt en längre period får svårt att äta det igen. Dessutom måste jag vara ur noga med att inte gå ner för mycket i vikt eftersom det direkt triggar min ätstörning. Men som tur är så är min kropp väldigt bra på att säga ifrån eftersom den så fort jag kommer under en viss gräns säger till allt vad den kan och börjar strejka. vilket gör att det inte är värt att ha en vikt som min kropp inte vill ha.

Sedan jag blev sjuk har jag inte heller en helt normal mättnadskänsla och jag äter mest med ögonen eller efter det som jag lärt mig är en ”normal portion”. När man går i behandling för en ätstörning så blir det nämligen väldigt stort fokus på portionsstorlekar – det ska vara sex köttbullar, 3 pannkakor,1 kycklingfilé, 2 biffar, 2-3 potatisar, soppa + två mackor, en laxfilé, en macka med pålägg + en skål med fil + 1 dl müsli till frukost och det ska också ätas sex gånger om dagen – tre huvudmål och tre mellanmål. Detta är så inpräntat i mitt huvud att jag fortfarande har svårt att göra annorlunda. Om jag till exempel inte äter ungefär samma frukost varje dag så blir det väldigt svårt för mig eftersom jag då inte vet hur mycket jag ska äta och jag kan inte heller komma ihåg hur mätt jag brukar bli av min vanliga frukost. Jag är också väldigt beroende av tallriksmodellen för att veta hur mycket jag ska äta och för att se vad som är en ”normal portion” därför har jag väldigt svårt för buffé eftersom jag då inte längre kan se hur mycket protein, kolhydrater och sallad som är en bra portion.

Om jag till exempel ska äta lax och pasta så tar jag alltid fram en laxfilé utan att ens tänka på att man kan göra annorlunda om jag till exempel skulle var mer eller mindre hungrig. Jag skulle aldrig kunna äta lax till middag utan att äta en filé oavsett om jag skulle bli proppmätt av det just den dagen. Detta gör det därför lite svårt om jag är bjuden på middag och laxen inte är uppskuren i filéer utan det kanske är en hel lax där man själv ska ta sig en så stor bit som man vill ha. Det blir också svårt för mig när det till exempel är lasagne eller paj eftersom jag då inte ser hur mycket jag ”borde ta”. Men om jag till exempel äter biffar så kan jag absolut ibland äta 3 stycken även fast jag vet att en portion egentligen är 2 stycken, men då vet jag att jag ätit mer än en portion, vilket jag ofta inte har ett neutralt förhållningssätt till..

Nu mer har jag kommit väldigt långt och jag klarar absolut av att äta allting utan större ångest, men det blir svårt om jag till exempel reser bort mer än en helg och alltså under en längre tid inte kan äta det jag är van vid att äta. Några dagar fungerar men längre än det blir jobbigt och skapar en stor stress hos mig även om jag klarar av det.

Men det där med att äta med ögonen i stället för att känna när jag är lagom mätt gör det svårt mig. Jag känner till exempel alltid att jag måste äta kvällsfika eftersom jag tänker att jag borde vara hungrig nu eftersom jag alltid brukar vara hungrig den här tiden. Men egentligen kanske jag inte är hungrig eftersom jag kanske har varit på restaurang och ätit mer än jag brukar, men jag blir stressad av att inte göra som jag brukar och tror att jag är hungrig även fast jag egentligen kanske inte är det.
Jag tänker mig att andras kroppar reglerar själva och äter mer under perioder när man är mer hungrig och mindre under perioder då man är mindre hungrig, men det gör inte min kropp och även om den gör det så känner jag inte det eftersom det är så inpräntat i mitt huvud vad jag ”ska” göra.

Det är så tråkigt tycker jag att maten fortfarande styr mitt liv så mycket som dem ändå gör och att jag trots att jag inte uppnår kriterierna för någon ätstörning fortfarande är ganska inrutad och i behov av att göra som jag brukar. Det är så störande att jag inte bara kan äta det jag känner för utan lägga något mer fokus på det… Att ha haft Anorexi är som att vara en nykter alkoholist eftersom en nykter alkoholist oftast aldrig kommer kunna dricka igen och jag kommer alltid behöva tänka på hur och vad jag äter och jag kommer aldrig kunna utesluta något ur min kost….

Igår såg på ”Du är vad du äter” igår och då blandade programledaren Annika Sjöö en frukostdrink till deltagaren som bestod av kokosgrädde, kokosfett och någon krydda och det är något som jag tänker att jag hade velat testa. Men min hjärna skulle inte känna att jag blev mätt på det eftersom ”man inte blir mätt på dricka” och jag skulle inte kunna slappna av. Men det känns som att man borde bli mätt med tanke på att det känns väldigt mäktig.. Hade ni blivit mätta av en sådan drink tror ni?

Kan inte ni som också haft ätstörningar berätta lite om hur ni förhåller er till mat nu när ni är så kallat friska, tror ni att man någonsin kommer kunna bli helt frisk och ha ett helt neutralt förhållningssätt till mat? Ni som inte haft någon ätstörning får också gärna berätta om hur ni förhåller er till mat och hur det blir för er när ni inte kan äta som ni brukar.

 

10413891_869837226403901_865837274_n

 

påsk

Det blir bättre när du slutar jaga och inser ditt värde!

Publicerat 15 december, 2016

Livet kommer aldrig att vara enkelt och svackor kommer alltid att komma men det blir faktiskt lättare med tiden.

Jag tror inte att det går att må bra på riktigt om man inte accepterar sig själv och dem förutsättningar som man fått i livet. Att känna att man trivs med sig själv och den man är tror jag är en förutsättning för att vi ska sluta jaga något som vi inte riktigt vet vad det är vi jagar. Jag har försökt fylla något i mig själv genom att lägga fokus utanför mig själv och jaga något jag egentligen inte vet vad det är. Länge tänkte jag att bara jag får jobb så blir att bra, bara jag flyttar hemifrån så blir allt bra, bara jag träffar den rätta så blir allt bra.
Jag trodde under många att jag hade accepterat min funktionsnedsättning och mina fysiska förutsättningar och att allt skulle bli bra bara de här yttre sakerna löste sig, men ju äldre jag blev ju mer insåg jag att jag inte alls kommit till den acceptansen av mig själv.

När jag var barn så kände jag mig som vem som helst, jag var glad, positiv och mådde bra men när blev jag tonåring vände det, mamma och pappa separerade, skolan blev hemsk eftersom jag inte längre fick vara med och leka med mina kompisar. Det hände väldigt mycket på kort tid under en väldigt känslig tonårs period, jag var i stort behov av trygghet, en trygghet som jag upplevde inte fanns.
Jag har alltid varit en väldigt glad person så när jag började må dåligt så skämdes jag jättemycket, vilket resulterade i att jag utåt verkade glad och skrattade mycket och kunde under några år hålla uppe en fasad. Men egentligen ville jag bara tala om hur dåligt jag mådde, men jag vågade inte eftersom jag upplevde att jag inte både kunde sitta i rullstol och må dåligt, jag var rädd för att få en stämpel som ”deprimerad handikappad”.

Efter år av hemskt dåligt mående så fick jag till slut Anorexi, egentligen tycker jag inte det är konstigt att jag fick det, jag tyckte jag såg hemsk ut och ville ändra mitt utseende, jag ville passa in och må bra igen och jag trodde att det var vägen till lycka. Dessutom så märkte jag att folk såg mig när jag inte åt och gick ner i vikt. Nu förstod folk att jag mådde dåligt och jag kunde sätta ord på det. Eller egentligen kunde jag inte sätta ord på det för jag skyllde bara på att jag var tjock och att det var därför jag mådde dåligt. Men under perioden med Anorexi så vågade jag erkänna att jag mådde dåligt, för det kändes okej att ha Anorexi, för det var något alla kunde få även om man inte satt i rullstol.

Jag fick hjälp för mina ätstörningar och just den biten blev bättre, men jag började egentligen inte må bättre för det utan mitt dåliga mående tog sig i stället uttryck på andra vis och då fick jag hjälp med de nya problemen och då byttes symtomen bara ut mot något annat. Så höll det på i många år.

Under mina många år med Anorexi, ångest och depression så kopplade jag inte det till min funktionsnedsättning, för jag trodde fortfarande att jag hade accepterat att jag inte kunde gå. Men en dag så slog det mig att allt detta handlar ju om att jag inte har accepterat min fysiska situation, det handlar om ett självhat eftersom jag inte kände att jag passade in, jag kände att jag bara var till belastning och att jag var en person som alla egentligen ville bli av med.

När jag förstod att mitt dåliga mående inte handlade om att jag var tjock så kunde jag börja jobba med mig själv och en acceptans av att jag har Ryggmärgsbråck, jag kunde börja jobba med att jag duger som jag är och att jag är lika mycket värd som alla andra.

Jag har fortfarande svackor då jag känner mig mindre värd, otillräcklig och i vägen, men jag har förstått nu att det sitter i mitt huvud och inte är verklighet. Sedan jag på riktigt började acceptera mig själv så har jag börjat leva på riktigt, jag har kämpat hårt och det har gett resultat. Jag är så tacksam över att jag nu är vuxen, för mycket blir faktiskt lättare när man blir äldre och ju äldre man blir ju mer livserfarenhet får man. Även om jag har förstått att mycket sitter i mitt huvud och alltså inte är andras sanning så underlättar det att min omgivning också har blivit äldre och fått en större förståelse för det som är annorlunda, för jag sticker ut hur mycket jag än önskar att jag inte skulle göra det.

Jag har kommit långt med mig själv, jag har slutat jaga, jag har börjat förstå att allt inte kommer bli bra bara jag får det där jobbet, bara jag flyttar dit eller dit, eller bara jag träffar min livskärlek, jag har förstått att jag måste bli vän med mig själv för att kunna må bra. Jag har oftast accepterat att jag sitter i rullstol och att jag alltid kommer att göra, jag har förstått att jag är omtyckt och älskad och att jag kommer att träffa min livskärlek bara jag vågar se den personen och vågar känna att jag är värd det.

Ni som kämpar med livets svårigheter, fortsätt kämpa, det kommer bli bättre med tiden och med nya livserfarenheter, livet kommer alltid vara tufft ibland, men det blir lättare, jag lovar!

 

guppe ögon

Enzo

Djur är levande varelser!

Publicerat 12 december, 2016

Snälla, tänk efter innan du skaffar djur i bur åt dina barn!

När jag var åtta och min syster var sex så tjatade vi till oss var sin hamster. Från en början var vi jätteglada och la ner mycket tid på våra små hamstrar, men sedan dröjde det inte många veckor innan vi båda hade tröttnat på dem.
Jag minns hur min hamster som jag döpte till Fiffi bara låg hopkurad som en boll och bara sov hela tiden, antagligen på grund av att jag inte orkade ta ut henne. Jag orkade inte ens byta vatten i hennes flaska.
Men en dag när jag och min syster hade kompisar hemma så tog vid ut våra hamstrar för att leka med dem, problemet var bara att dagen efter så mådde inte min systers hamster så himla bra. Den hade nämligen mer eller mindre tappat ögat. Det såg ut som att ögat hade ploppat ut från ögonhålan, vi vet inte hur det gick till men det kan varit så att min syster som inte vara så gammal tryckte lite för hårt på hamstern under leken. Hamstern plågades ju såklart så vi hade inget annat val än att avliva den…
Några veckor efter att min systers hamster hade dött så hade jag min hamster ute igen lät henne springa fritt i min rum. Det var bara det att min garderobsdörr var öppen och garderoben hade ett hål som gick in i väggen och dit rymde min hamster och kom aldrig mer tillbaka…

Sedan skaffade vi inga djur i bur på flera år fören min syster fick en kanin i födelsedagspresent när hon skulle fylla kanske nio eller tio år. Det var en vit och svart dvärgkanin  som hette Frasse och precis som med hamstrarna så ägnade både hon och jag mycket tid år Frasse den första tiden. Min syster fyller år på sommaren och vi hade Frasse utomhus så kanske var det också därför som vi la ner mycket tid på honom i början eftersom det var lätt att gå ut till honom när det var både varmt och ljust. Men grejen var att Frasse inte var frisk och vi fick veta att han hade plågats av sin förra ägare som stoppat pennor i rumpan på honom och efter det hade hon lämnat tillbaka honom i djuraffären. Så Frasse var såklart skygg och bets mycket, vilket gjorde att det gick inte att hantera honom utan handskar om man inte ville bli biten.
Sedan blev det vinter, mörkt och kallt vilket ledde till att min syster inte tyckte det var lika kul att gå ut i mörkret till den där kanin som bara bets. Mina föräldrar tjatade på min syster att gå ut till honom men hon gjorde inte det eftersom hon både var rädd för honom och för mörkret. Ju mindre tid vi la ner på Frasse ju mer skygg blev han och då la vi ner ännu mindre tid på honom.
Pappa hade byggt Frasses bur och han hade gjort den utan botten för att han skulle kunna äta gräs, men på grund av att den inte hade någon botten så lärde sig Frasse att gräva sig ur buren och smet därför ofta. När kaninen hade smitit så fick han alltid stor uppmärksamhet och alla barn i område ägnade mycket tid åt att försöka hitta honom igen, vilket vi till Frasses stora förtvivlan alltid gjorde. Om vi inte hittade honom så hade någon annan alltid gjort det som då satte upp lappar om vart vi kunde gå och hämta honom. Nära där vi bodde fanns det en äng och på ängen fanns det alltid massa harar och flera gånger när Frasse hade rymt såg vi honom med en hare på ängen och kanske hade han haft det bättre om han hade fått fortsätta leva med sin nya kompis…

Jag vet inte hur länge vi hade Frasse men efter något år insåg mina föräldrar att vi inte kunde ha kvar honom så vi åkte till djursjukhuset för att avliva honom…

Tyvärr vet jag att allt för många familjer har liknande berättelser om sina djur och jag blir så förtvivlad när jag tänker på det. Hur kan det få vara så lätt att köpa dessa djur i bur? Hur kan det vara lagligt? Det är levande varelser precis som vi eller som en hund eller katt! Jag tycker att det borde finnas någon form av kontroll för hur våra djur blir behandlade. Det skulle finnas någon lag som sa att vi måste åka in med våra djur med jämna mellanrum till en veterinär, för att få dem kollade och visade det sig att ett djur inte mådde bra så skulle de ha rätt att ta djuren i från familjen. De borde också i samband med de besöket prata med familjen för att få en bild av hur de skötte sitt djur.

Nu förstår jag att det inte kommer komma någon sådan lag, men SNÄLLA föräldrar! TÄNK efter innan ni skaffar djur åt era barn! Näst in till alla barn tröttnar på sina hamstrar, marsvin eller kaniner och då är det ERT ansvar att se till att de djuret eller djuren ni skaffat har det bra! Skaffar ni ett djur så är det ERT ansvar att läsa på om vilka behov just de här djuret har och hur länge de kan tänkas leva och då är det ERT ansvar att fundera på om NI kan lägga den tiden på djuret eftersom barn över lag inte kan ta de ansvaret. Säkert svarar dina barn att de visst kommer ta hand om djuret och att de inte kommer tröttna, men barn är barn och du kan inte lägga de ansvaret på dem och vill inte du sitta och gosa med en hamster, kanin eller marsvin (som för övrigt är flockdjur och aldrig får leva ensamma) varje kväll i flera år så skaffa inte en djur i bur!

selma-och-timo

profil f

Stanna upp, reflektera och tänk efter

Publicerat 6 december, 2016

Jag har alltså höjt ribban successivt det senaste året och det som jag såg som ett extremt stort steg för ett år sedan är inte alls särskilt svårt längre.

Jag tror jag har tagit upp detta förut men jag tänker att jag inte kan skriva om det nog många gånger, både för min del och för att påminna andra.
När jag i söndags som vanligt var på Bodyjam så slog det mig hur långt jag har kommit i min personliga utveckling det senaste året. Det har hänt så mycket saker i mitt liv som jag bara kunde drömma om och jag gör sådant som jag aldrig trodde att jag skulle göra men som nu är en naturlig del av min vardag.

Det började för exakt ett år sedan när jag valde att säga upp mig från mitt extra jobb eftersom jag inte mådde bra av att vara där och jag kände att min mående var viktigare än att jag skulle kunna säga att jag har två jobb.
Sedan som ni säkert vet så började jag med Bodyjam, vilket var väldigt stort för mig och det gjorde att jag tog ett stort kliv i min personliga utveckling. Detta eftersom jag nästan för första gången i mitt liv vågade bjuda på mig själv på ett annat vis än vad jag hade gjort tidigare, jag vågade släppa loss och göra min grej trots att jag stack ut och detta fick mig att växa något enormt.
Ett tag efter det tog jag detta med att bjuda på sig själv ett steg längre och började spela teater. Det första gångerna på teatern var riktigt jobbiga och jag drog en suck av lättnad varje gång jag förstod att vi skulle sluta för dagen och jag insåg att jag inte hade gjort bort mig allt för mycket den här gången heller.
Inför varje teaterrepetition så hoppades jag att det inte skulle vara någon improvisation eftersom jag kände att jag bara skulle göra bort mig och att jag var alldeles för dålig för det. Men nu har jag under hela hösten gått på flera workshop i just improvisationsteater och jag ska dessutom vara med i en föreställning där vissa delar kommer vara just improvisation.

Sedan bestämde jag mig för att ta detta med dans och teater ett steg längre och tog därför kontakt med Danskompaniet Spinn som jag nu har varit med och dansat för hela hösten. Att vara med i Spinn har inte varit enkelt eller det har snarare varit väldigt svårt mentalt. Dels för att alla andra i gruppen har så mycket mer erfarenhet av dans än vad jag har, vilket ger mig en extrem prestationsångest och dels för att jag är den enda i gruppen som sitter i rullstol vilket gör det extra svårt för mig på olika vis.

Jag har alltså höjt ribban successivt det senaste året och det som jag såg som ett extremt stort steg för ett år sedan är inte alls särskilt svårt längre. Tex det här med teatern och Spinn, från början kändes teatern väldigt svår och jag fick extrem prestationsångest av det, nästan på gränsen till att jag inte ville gå dit. Men nu när jag har dansat med Spinn hela hösten så känns inte alls teatern särskilt svår längre eftersom dansen har varit så mycket svårare mentalt än teatern, och nu känner jag mig nästan bekväm med att stå på scen och spela teater och den förra föreställningen gick riktigt bra! Alltså har det skett en stor utveckling för mig där. Men under hösten har jag istället mest fokuserat på att jag är så mycket sämre än de andra i dansgruppen, istället för att fokusera på att jag faktiskt klarar av det och att det går framåt även där och att det blir lättare för varje gång.
Förra veckan hjälpte jag till på fyra Workshops som Spinn anordnade på Sjöfartsmuseet och det var riktigt svårt! Dels för att jag var så himla trött båda dagarna eftersom vi förra veckan också hade dansrepetition och för att vi hade ett litet dansuppträdande med Spinn som jag hade övat mycket för. Det var dessutom  invigning av danslokalen och samma vecka var jag med på Prova på kväll på gymmet där jag hade varit med och bjudit in massa folk, dessutom hade jag sovit väldigt dåligt hela veckan på grund av sena och händelserika kvällar. Därför var dessa workshops extra svåra, men den största anledningen till att det var så svårt var för att detta var något helt nytt för mig och jag jobbade med personer som jag inte kände så bra i en ny situation där jag inte kände att jag hade helt koll på läget. Därför klankade jag ner mycket på mig själv eftersom jag inte presterade så bra som jag önskade att jag gjorde, trots att den fjärde och sista workshopen gick bättre. Men jag tyckte att jag borde presterat på topp med en gång precis så som jag upplevde att de andra mer rutinerade presterade.

Men som sagt det slog mig i söndags hur långt jag kommit och om vi tex tar det där med Bodyjamen, nej jag har inte grym takt känsla och ja, jag gör kanske mest steg istället för att dansa dem så som jag önskar. Men jag gör det! Jag går dit och kanske är det bra nog? Kanske kan jag inte begära mer av mig själv än att jag faktiskt är med och kör Bodyjam som jag såg som extremt svårt i februari? Kanske kan jag inte begära av mig själv att jag ska vara en grym dansare utan att jag fått någon utbildning? Jag kanske återigen ska fokusera på att jag bara ska gå dit och göra min grej och sänka kraven på mig själv som jag har byggt upp under hösten eftersom jag höjt ribban så mycket?
Och kanske att jag faktiskt får vara nöjd med det jag presterade på Sjöfartsmuseet under veckan även om jag inte gjorde det så topp bra som jag hade önskat. Jag kanske får var nöjd ändå eftersom jag aldrig ens hade klarat av att gå dit för ett år sedan och nu gjorde jag det och det gick faktiskt bättre och bättre för varje workshop.

Sedan har jag också tagit stora kliv den senaste tiden på andra plan också och bett om hjälp med saker som jag faktiskt inte klarar av själv som tex med träningen. Jag älskar som sagt att träna, men denna hösten har varit lite väl intensiv för mig och min kropp börjar säga ifrån. Därför bestämde jag mig för att börja lyssna på kroppen och minska ner lite på träningen en period och för mig är det både en stor och svår sak att göra som jag inte hade klarat av själv. Därför valde jag att förklara läget för en person på gymmet som jag visste skulle kunna få mig att minska ner på träningen eftersom det är pinsamt att säga att jag inte ska gå på de och de passet och ändå göra det. Detta togs emot bra av personen och har fått mig att lyckas hålla mig ifrån gymmet lite mer och jag har på grund av det fått mer energi och jag har till följd av det fått mer energi att ta kontakt med personer och skapa relationer som knappt trodde var möjligt för mig.

Så jag borde nog stanna upp och fokusera på allt jag faktiskt klarat av det senaste året i stället för att bara fokusera på det jag inte klarar av…


våga