Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2017 januari

jag2

Vi kan ofta så mycket mer än vi tror

Publicerat 25 januari, 2017

Jag säger inte att ingenting är omöjligt, jag säger bara att vi ofta kan så mycket mer än vad vi tror.

Jag säger inte att jag tycker att livet är en dans på rosor för det tycker jag inte och jag har varit med om många svåra saker i mitt liv. Men jag har aldrig låtit min funktionsnedsättning stoppa mig rent fysiskt från det jag vill göra och det har inte mina föräldrar heller gjort. Ihop med min familj åkte jag som barn på många resor till Asien och vi ägnade många jular i Indien och vår sista resa gick till Marocko dit vi bilade (även om inte jag rekommenderar någon att resa med två tonårsdöttrar med bil till Marocko från Sverige). Mina föräldrar bestämde sig tidigt för att det skulle vara en självklarhet för mig att kunna delta i samhället som alla andra och att jag skulle få lika stor chans att utvecklas som min syster och detta har präglat hela min uppväxt.

Som person har jag alltid varit väldigt aktiv och fysisk och jag har aldrig kunnat sitta still och mamma har berättat att jag som både ettåring och sjuåring hade rutor på magen. Redan som barn hoppade jag själv lätt upp och ner från min rullstol och jag ålade min snabbt genom lägenheten på golvet med hjälp av mina armar.

När jag började skolan så brukade jag och mina kompisar leka cirkus på något som vi kallade ”röda stången”. Det var en sån där stång som man hänger knäveck i och just den här stången hade olika nivåer som man kunde ta sig upp till med hjälp av olika stegar. Jag tog mig  lätt upp i stången och dess olika nivåer och svingade mig runt precis så som mina kompisar gjorde. Och självklart skulle även jag hänga i knävecken, vilket jag såklart inte kunde göra på samma vis som mina vänner, men jag gjorde det genom låsa fast knävecken med hjälp av mina armar. Jag visade mamma detta tricket och hon blev lite förskräckt men hon lät mig ändå fortsätta eftersom hon såg hur kul vi hade det. Lekar som denna var inte ovanliga för mig som barn och det var nog där jag la grunden för min fysiska styrka som jag har idag och som jag dagligen har mycket nytta av.

Tack vare mina föräldrars och min egna inställning så har jag alltid tagit för givet att jag ska få delta på saker som alla andra och jag ger mig inte fören jag får det jag har rätt till.  Det är nog också tack vare den här inställningen som jag också vågar göra sådant som kanske inte alltid är helt självklart att göra när man sitter i stol. Men jag vet att det enda som kan stoppa mig är mitt egna huvud och mina egna tankar om mig själv och jag vet att jag är precis lika värdefull som alla andra och om jag skulle få för mig något annat så vet jag egentligen ändå att jag är bra och värdefull.

Jag säger inte att ingenting är omöjligt, jag säger bara att vi ofta kan så mycket mer än vad vi tror och att det oftast är våra egna hjärnspöken som sätter stopp för oss.

 

394909_10150501803912406_1625487868_n

Twisted feet

Jag vågade!

Publicerat 20 januari, 2017

Förra helgen vågade jag något som hade varit helt otänkbar för ett år sedan!

Förra helgen gjorde jag något som var välidgt stort för mig och något som jag hade varit helt otänkbart för ett år sedan. Att jag för det första frivilligt skulle dansa är bara det helt otänkbart och att jag dessutsom skulle åka själv som ensam i rullstol och dansa med femtion tonåringar är så otänkbart att det inte finns några ord. Jag har nämligt alltid flytt allt som har med dans att göra. Men saker och ting kan förändras och ibland kan man bli förvånad över vad man helt plötligt får för intressen.

I höstas fick jag höra talas om dansskolan Twisted Feet och att de var en danskola för alla. Därför ringde jag dit för att fråga om skolan verkligen var för alla och om även jag som rullstolsburen var välkommen. Jag var helt säker på att personen som svarade skulle komma av sig när jag sa att jag satt i rullstol och säga att det inte går att komma in med stol. Men jag blev förvånad och hon sa att det finns hiss och att jag självklart var välkommen på deras prova på klasser i januari.
Så sedan dess har jag väntat på den här helgen som var nu. Men som alltid är jag väldigt kaxig innan det väl gäller men det brukar gå över när det väl är dags och så var det även den här gången. Jag var inte säker på om jag skulle våga gå själv och därför hade jag hela veckan försökt få med mig någon, men utan resultat.

I lördags när prova på klasserna var så skulle jag egentligen gått ut och dansat med en kompis på kvällen men hon blev sjuk och därför hade jag inga planer för dagen så då bestämde jag mig för att jag ändå skulle åka till Twisted feet. Jag visste att det den dagen var både för tonåringar och vuxna och att det dagen efter bara är för vuxna, men detta störde mig inte och jag tänkte ”äh, skitsamma om jag är äldst”.

Efter att ha vilat hela dagen satte jag mig i bilen och åkte till dansskolan, jag visste ju att det fanns hiss och jag hade dessutom mejlat dem i veckan igen och sagt att jag sitter i rullstol och vill testa hiphop och då hade de återigen sagt att jag var välkommen.

Men när jag kommer dit ser jag bara en ingång med trappor, så jag går runt huset och hittar då en annan ingång men den är låst. Som tur är går det precis förbi en tjej och jag ber henne gå in och se om någon kan hjälpa mig. Om jag inte hade haft panik innan så hade jag för ett år sedan fått totalpanik nu och antagligen åkt hem gråtandes. Men det gjorde jag inte den här gången. Jag väntade på att någon skulle komma och snart kom hon som jag hade mejlat med, men hon sa att ingången med hissen var låst på helgen och hon frågade hur vi kunde lösa detta. Jag frågade om de kunde bära mig in vilket det kunde.
Väl inne var det helt proppfullt med bara tonåringar och det var både väldigt trångt och väldigt varmt. Jag var orolig över att jag inte skulle hinna till klassen eftersom det var så trångt och de bad min vänta i ett personalrum. De blev nog ändå lite nervösa över att jag trots allt kom och de sa att de nästa år skulle starta klasser för rullstolsburna och då svarade jag lite frågande ”jaha?” som om det inte hade med mig att göra.

Hiphopen var så populär så när nästan alla var inne salen fick vi vända igen och gå upp till en annan våning där det fanns en större sal. Klassen startade lite sent och jag hann vara med från början.
Vi var säkert sextio personer i en sal där det max brukade vara sjugofem personer och det var väldigt trångt. För att se någon alls så ställde jag mig längt fram och klassen började. Först kände jag mig väldigt kaxig och tyckte att det ju var lite väl enkelt, men snart visade det sig att det bara var uppvärmningen.
Det var svårt att se trots att jag stod längt fram och allt gick väldigt fort, men jag kände ingen en del från Bodyjamen och jag kunde ändå hänga med helt okej ibland. Konstigt nog kände jag mig inte alls stressad utan jag gjorde bara så gott jag kunde och sen var det ingen mer med det. Jag såg mig om i salen för att se hur många som kollade på mig och om det var någon som skrattade eller viskade, men ingen kollade konstigt på mig. Det var som att ingen la mer märke till mig än någon annan och när vi var in delade i tre grupper som skulle turas om att dansa så var det ingen i publiken som kollade mer på mig än på någon annan. Helt galet! Vi höll på i en timma och sista halvtimmen gick väldigt fort eftersom jag då hade slappnat av och vågade köra på fullt ut. Efter klassen var jag både glad, stolt och lättad och jag åkte hem kaxigare betydligt mycket kaxigare än vad jag var innan klassen.

Jag vet inte om jag kommer börja i någon dansgrupp hos Twisted feet under våren eftersom jag har väldigt fullt upp och min tanke är att jag ska ta det mer lugnt än vad jag gjorde i höstas eftersom det då blev lite för mycket. Men bara det att jag åkte dit själv som enda rullstolsburen och dansade är så stort i sig. Jag som annars är livrädd föra att sticka ut, göra bort mig, bjuda på mig själv och livrädd för vad folk ska tycka om mig gjorde detta idag nästan utan ångest. Det är så stort i sig och det är ett kvitto på att jag har kommit långt

nyår

jag stranden

taggad, glad och lugn.

Publicerat 11 januari, 2017

Jag känner mig så taggar över de här nya året.

Jag känner mig så taggar över de här nya året. Förra året var ett väldigt lärorikt år och det är mycket som jag kommer att ta med mig från föregående år.
I somras var jag väldigt taggad över hösten och jag var så glad över att jag skulle få ägna hela hösten åt att spela teater, dansa, träna och skriva. Det blev också väldigt roligt men det blev lite för mycket av det goda och min energi räckte inte till. Detta gjorde att jag kraschade lite och till slut akut behövde minska ner på nästan allt. Men min ”vila” gav resultat och nu är jag tillbaka med nya krafter som jag tänker hushålla med. Den här våren tänker jag försöka fördela min energi så att jag orkar hela terminen. Men det kommer innebära att jag kommer behöva minska ner på vissa saker och göra annorlunda mot vad jag är van vid.
Jag har liksom så många intressen och min energi måste räcka till alla dessa intressen och då menar jag, träning, dans och teater, men min energi måste framförallt räcka till att umgås med mina vänner och med min familj.
Jag tänker självklart fortsätta träna, men jag kommer känna efter mer i kroppen vad det verkligen är jag orkar och jag kommer välja mina träningspass med omsorg så att jag inte kör på av bara farten. Att strukturera och välja ut träningspass kommer inte bli helt lätt eftersom det inte är något jag är van vid. Jag är van vid att vara på gymmet nästan varje kväll, men det kommer jag inte vara den här våren eftersom jag då inte kommer hinna eller orka annat som jag också vill hinna med. Men nu har jag precis kommit igång med Bodycombat igen efter att ha tagit en paus från det sedan i mitten av november och det var så himla roligt och jag har längtat som en galning tills jag ska få göra det igen. Därför känner jag mig så himla taggad på att börja träna mycket mer igen, men jag vet av erfarenhet att om jag kör på för hårt så kommer min energi snart vara slut igen och jag kommer återigen inte ha tid eller energi till annat. Därför tänker jag låta mig längta och vänta till nästa planerade träningspass och inte bara köra på av bara farten.
En annan grej som jag har börjat med är att lägga undan min mobil och sätta den på ”stör ej” och detta hjälper mig väldigt mycket också eftersom det är en stress för mig att hela tiden ha den bredvid mig vilket gör att jag kollar Facebook eller Instagram precis hela tiden. Jag tänker inte vara uppkopplad hela tiden och om jag har telefonen på stör ej så ser jag dessutom vem som har ringt så då är det ju bara att ringa upp den personen senare.
Eftersom jag har en tendens att lätt bli stressad och få minskad energi så gäller det att hushålla med energin så gått det går och att minska ner sådant som stressar och telefonen är ett sådant exempel. Men en annan grej som jag har kommit på är bra för mig är att bara ha två kvällsaktiviteter i rad och att sedan ha en kväll där jag är hemma och återhämtar mig, det låter kanske tråkigt men gör jag så blir det så mycket mer kvalitet på det jag faktiskt gör och min sömn blir dessutom bättre.
Jag har också en plan för hur jag ska strukturera upp min arbete och även detta har minskat min stress! Dessutom har jag börjat ta hjälp av min omgivning på olika vis genom att vara öppen, ärlig och jag har berättat om mina planer och det underlättar också för mig.

Jag tror detta kommer bli ett bra år! Eller jag kommer se till att det blir ett bra år. Jag styr mitt liv och det är jag som måste ta ansvar över det.
plask
Alltså – Nyårslöfte: Tagga ner.

jag stranden

Året som gått

Publicerat 9 januari, 2017

Det har verkligen hänt väldigt mycket saker de här året!

Nu har ännu ett år gått och jag tänkte försöka ge mig på att göra någon slags resumé över året…Det har ju egentligen hänt väldigt mycket även om jag mest bara har tjatat om dans och teater.Men jag har inte riktigt hunnit eller orkat reflektera över saker som hänt eftersom mitt liv som vanligt har varit ganska fullspäckat.Men nu ska jag verkligen försöka fundera på allt som faktiskt har gjort.

Januari
Den 11e Januari förra året så ställde jag klockan för första gången på länge för att åka i väg till min första dag på mitt nya jobb på Unga synskadade. Jag minns första dagen väl och jag hade klätt mig så fint jag kunde i mina nya kläder för att göra ett bra första intryck. Det blev en ganska intensiv dag och jag och min kollega åkte i väg för att hämta ett skrivbord till mig som han sedan hjälpta mig att montera och jag försökte hjälpa till så gott jag kunde även om jag nog mest bara var i vägen… När klockan var 13.00 så hade vi inte tagit lunch paus än så jag frågade lite försiktigt om vi inte skulle äta snart… Den första tiden på Unga synskadade kändes det helt fantastiskt och det kändes som helt rätt ställe att börja på efter en lång sjukskrivning. Dessutom blev jag positivt överraskad över hur bra jag trivdes på kontor och med pappersarbete. Jag tyckte det var så skönt att det ofta bara var jag och mina papper och inte femton barn som jag skulle hålla reda på…

Februari
Detta är månaden som jag tjatat så mycket om…Det var nämligen då jag testade Bodyjam för första gången och som jag blev helt frälst i. Från början såg jag inte Bodyjam som träning och då hade jag en period som jag tränade ganska hårt, vilket resulterade i att jag började köra dubbla träningspass. Först körde jag ett pass själv i gymmet och sedan bodyjam och detta resulterade i säkert dubbelt så många timmar i gymmet i jämförelse mot vad jag brukade göra. Detta fungerade en stund men efter bara några veckor var jag helt slut och hur stressad som helst. Jag började glömma bort saker, glömde möten och de mötena jag kom ihåg avbokade jag för att jag var så stressad. Snart glömde jag också bort min bankkod… Jag ville sjukskriva mig eftersom jag mådde så dåligt. Men jag visste att om jag gör det så kommer jag bara lägga ännu mer tid i gymmet. Så tillslut så fick jag ta ett beslut om att Bodyjam faktiskt var träning och detta ledde ganska snart till att jag hittade en bra balans igen. Så resten av våren bestod den största delen av träningen utav Bodyjam och det gillade min kropp.

Mars
Då hade jag börjat åka med jobbet på lite olika resor så som när de hade Årsmöte i Falköping en helg och jag hade också någon månad tidigare följt med jobbet på en intressant utbildningshelg i Stockholm vilket resulterade i att jag fick massa nya tankar och idéer som gjorde att jag började blogga igen efter ett längre uppehåll. Några dagar innan Falköping så hade jag också fått upp ögonen för virkning så det var jag helt fast i och ägnade all ledig tid under helgen åt det.

April
Då hade jag börjat oroa mig för att jag inte skulle få förlängt på jobbet och jag fick panik över tanken på att återigen inte ha några pengar eller att behöva svara att jag var arbetslös om någon skulle fråga vad jag gjorde på dagarna. Jag hade inte haft en tanke på att jag inte skulle få förlängt men jag började känna att det fanns mindre och mindre för mig att göra och att jag inte hade kommit in i arbetet så bra som jag hade velat och att jag därför inte hade kunnat vara helt till min fördel… Dramatisk som jag är började jag prata med min omgivning om att jag antagligen inte skulle få förlängt och jag la ut min panik på dem jag pratade med om detta. De jag pratade med försökte så gott de kunde att lugna mig och säga att det väl inte finns något som tyder på att jag inte skulle få stanna kvar…Jag försökte lyssna på den och jag lugnande ner mig lite…
Det var också någon gång i April som jag testade teater för första gången och om den vet ni ju redan allt.

Maj
Nu hade jag börjat känna att jag behövde större utmaningar när det gällde jobbet eftersom jag var väldigt under stimulerad, särskilt eftersom min enda kollega hade gått på pappa ledighet precis. Jag hade hela våren bara jobbat mån-ons men jag kände att jag nu hade klarat av att jobba fler dagar i veckan och känslan av att klara större och större utmaningar gjorde mig väldigt glad och lite hoppfull.
Det var också någon gång i maj som jag fick ett samtal från Unga synskadades riksförbund i Stockholm. Där satt nämligen han som var min högsta chef. Jag hade träffat chefen någon vecka innan för ett utvecklingssamtal så jag antog att han bara ville återkoppla från det. Men han ringde för att meddela att jag tyvärr inte skulle få förlängt… Utåt tog jag det lugnt och sansat men inombords fick jag panik och det svartnade framför ögonen. Chefen fortsatte att prata, men jag vill egentligen bara att han skulle sluta så att jag skulle kunna lägga på och ringa mamma…Tillslut la han på och jag ringde mamma och sa ”Jahopp, då har jag inget jobb längre…” Sedan följde veckor av ångest och ovisshet, men under de lite ljusare stunderna så försökte jag göra någon form av plan för om jag inte skulle få jobb med en gång. Jag försökte också kolla med alla jag kände angående någon jobbmöjlighet och efter några veckor så hade jag faktiskt flera olika alternativ som eventuellt hade kunnat leda till jobb och detta gjorde mig lite lugnare. Jag hade helt plötsligt både en plan A, B och C.  Eftersom jag dessutom knappt hade något att göra på jobbet eftersom jag var helt ensam så ägnade jag all dötid åt att söka jobb för att verkligen göra alla jag kunde.
I precis samma veva som jag fick reda på att jag inte fick förlängt så fick jag reda på att Linda som var Webbansvarig för Mittfunktionshinder skulle sluta så jag tog kontakt med henne för att fråga om hon trodde att jag hade några möjligheter att kunna ta över hennes jobb. Det trodde hon så hon rekommenderade mig starkt att söka, vilket jag såklart gjorde! Efter att jag skickat in min ansökan om att bli Webbansvarig så blev det min plan A.
Bara några dagar efter att jag hade skickat in min ansökan så ringde de från Livsanda som äger Mittfunktionshinder och frågade om jag ville komma på intervju vilket jag såklart ville!
När maj tog slut så hade nästan all min ångest och panik om framtiden gått över och jag kände mig  hoppfull.

Juni
Detta var en underbar månad! Veckan innan midsommar var jag ledig eftersom vi hade stängt på kontoret, men det passade mig jättebra eftersom det var PRIDE veckan och då skulle jag spela teater hela veckan. Den veckan var verkligen helt, helt, helt fantastisk!! Jag gjorde så många roliga saker och jag träffade så många fantastiska människor. Jag fick till exempel möjligheten att umgås med alla underbara personer i Teater Kattma. Vi umgicks innan och efter föreställningarna, gick ut och åt och satt på uteserveringar, jag hade många intressanta och givande diskussioner och jag var så glad över att jag mådde så bra och vågade ta för mig. När jag inte umgicks med dem i Teater Kattma så umgicks jag med massa kompisar som ställde ut med sina olika organisationer under veckan.
En kväll försökte vi oss också på en aktion och komma in fem personer i stol på en film på biograf Göta. Det var en Funkis och HBTQ film och jag kände mig säker på att vi skulle få komma in särskilt med tanke på temat, men det gjorde vi inte…I varje salong fick det endast sitta två i rullstol, de kunde göra ett undantag så att tre kunde sitta i en salong och två i en annan salong. Men vi ville ju sitta tillsammans precis som alla andra, men det fick vi inte…
Pride veckan avslutade med Prideparaden som jag gick i men jag kände att det inte riktigt var min grej och jag bestämde mig därför för att inte göra det igen…Det kan hända att jag går igen men det kändes så just då, men antagligen mest för att jag hade hunnit bli så himla trött efter den extremt intensiva veckan…
När veckan var slut så var det dags för mig att jobba de sista veckorna på Unga Synskadade och på måndagen efter Pride så fick jag ett samtal från Livsanda och de frågade om jag fortfarande var intresserad av jobbet, vilket jag självklart va!!! Så då hade jag fått ett nytt jobb igen!
Då kändes det som att det var en mening med allting, som att det var meningen att jag inte skulle kunna jobba kvar på Unga synskadade eftersom jag behövde ha något nytt.
Jag jobbade hela Juni på mitt förra jobb, men det fanns inte alls något att göra på kontoret eftersom jag fortfarande mestadels var ensam. Ibland kunde jag göra lite utskick, svara på lite mejl och ta emot något samtal. Men oftast så satt jag sysslolös, så då ägnade jag tiden åt att skriva på den bok jag fick för mig att börja skriva på.

Juli
Jag var lite orolig över denna månad eftersom jag visste jag skulle vara ledig i hela sju veckor innan jag skulle börja på Livsanda, det har nämligen aldrig varit min grej att vara ledig så länge och att inte ha någon rutin på mina dagar. Jag har haft lite ångest över sommaren eftersom jag ofta inte mår bra den års tiden. Jag uppskattar verkligen värmen, ljuset och solen men jag har alltid fått ångest över allt som man ”måste” göra när det är fint väder och över hur jag tycker att man ”borde” leva på sommaren. Men det visade sig att jag inte hade behövt vara orolig. Mitt bokprojekt höll mig sysselsatt och jag valde att fokusera på allt kul som jag faktiskt gjorde istället för det som jag inte gjorde. Jag kunde verkligen ta till vara på ledigheten på ett sätt som jag aldrig tidigare har kunnat göra.
Det var också i Juli som jag lärde känna Camilla som är den första jag lär känna i Göteborg som tycker lika mycket om träning och gym som jag gör, så vi ägnade stora delar av sommaren att träna ihop och gå på olika pass. Det var så kul att äntligen lära känna någon som delade samma intresse mig.
Det enda som inte kändes helt bra var att det fanns betydligt mycket mindre Bodyjam klasser under sommaren.

Augusti
Precis som i juli så mådde jag allmänt bra, fortsatte på min bok, varvade ner och tränade. Jag var också en vecka i Malmö och träffade alla saknade vänner där. Under veckan i Malmö så var jag även en dag i Hässleholm och i Kristianstad och hälsade på saknade personer. Det var en jättefin vecka med perfekt väder, vi satt mycket på ballongen, drack vin och rökte vattenpipa. Vi var också vid havet och gick på en Kattfestival. Det var en grym vecka, men när jag kom hem så var jag extremt trött och längtade efter lite rutin på dagarna igen och efter återhämtning i min soffa och att gå köra de enda Bodyjam passat per vecka som de hade under sommaren. Någon dag efter Malmö så skulle vi dock åka till Uddevalla någon natt för att hälsa på farmor och farfar. Jag var sjukt trött och hade egentligen behövt vila, men jag åkte dit och fokuserade på att det inte var många dagar kvar tills jag skulle få köra Bodyjam. Tyvärr blev Bodyjamen inställd just den veckan och jag blev lite förstörd. Men jag repade mig och insåg att det kanske skulle vara bra för mig med en paus från det eftersom Bodyjam hade lite för stor plats i mitt liv.
I augusti hade jag också ”inflyttningsfest ett år senare”. Det blev en helt fantastisk kväll med några kompisar och min syster. Vi satt på min balkong, grillade, drack vin och pratade. Vi hade också lyckats pricka in en dag med sol och värme så vi kunde sitta ute länge på kvällen. Den här kvällen var en av sommarens höjdpunkter!
Jag fortsatte ta till vara på de sista lediga veckorna men hade börjat få lite ångest över att det skulle dröja väldigt länge tills jag skulle få vara långledig igen..
29e Augusti så jobbade jag min första dag på Livsanda.

September
Jag hade precis börjat på Livsanda och allt var såklart väldigt nytt. Till en början förstod jag inte riktigt hur jag skulle kunna lära mig allt och det kändes som att det fanns hur mycket jobb som helst att göra. Jag var väldigt stressad, precis så som jag alltid är när det är något nytt och viktigt jag ska göra. Men första veckan i September så postade jag min första artikel på Mittfunktionshinder och jag läste igenom den typ tusen gånger för att inte missa något stavfel, men eftersom jag var väldigt stressad så blev artikeln inte särskilt lysande och senare hittade jag flera stavfel i den.
När första arbetsveckan var gjord så åkte jag direkt till centralstationen för att möta upp Camilla eftersom vi skulle åka till Stockholm och delta i Les MIlls Live i Globen. Vi hade vunnit en tävling och jag var mer taggad än någonsin, det kändes som en stor dröm gick i uppfyllelse för mig. Vi skulle den helgen få träna i Globen tillsammans med Les Mills Nordic och flera tusentals personer och jag kunde inte tänka mig något häftigare.
När vi väl kom till Stockholm så hade jag börjat oroa mig för att vi inte skulle få komma in i Globen på grund av våra rullstolar. Men min oro var inte befogad och vi kom in utan problem och alla var väldigt hjälpsamma. Det var en väldigt intensiv dag och jag hann knappt förstå vad som hände. Träningspassen avlöpte varandra och vi körde både Bodyjam, Body vive, SH´BAM, GRIT strength och såklart Bodycombat. Alla passen förutom GRITn var i själva arenan, vi stod på golvet och de som instruerade stod på scenen.
När vi kom till hotellet på kvällen var vi båda såklart helt slut och jag tyckte det kändes som att jag hade feber, vilket antagligen berodde på all träning. Det var en helt fantastisk upplevelse och jag vill mer än gärna göra om det! Men nästa gång så hoppas jag att helgen ligger så att det passar mig lite bättre, eftersom det inte var optimalt att jobba en vecka på ett nytt jobb och sedan direkt åka till Stockholm och göra detta. När jag kom hem den söndagen var jag helt trött men väldigt glad över att jag hade klarat av veckan med nytt jobb och Stockholm så himla bra som jag ändå gjorde och jag tänkte att jag aldrig hade klarat av detta ett år tidigare.
Min tanke var att minska ner lite på träningen den första tiden på mitt nya jobb så att jag skulle orka, men det blev inte riktigt så därför bestod största delen av månaden av jobb och träning.
Det var också i September som jag gjorde min första intervju till Mittfunktionshinder, när jag gjorde den hade jag bara jobbat i tre veckor och jag var både extremt trött och stressad. Intervjun blev väldigt givande, men jag var väldigt glad över att jag spelade in den eftersom jag var så trött och inte hade kommit i så mycket annars. Även jag inte var någon särskilt bra intervjuare så var jag ändå nöjd över att jag hade klarat av det, men jag var också lite ledsen över att jag var så trött och därför inte riktigt orkade fokusera vilket resulterade i att jag inte kunde ställa de följdfrågor som jag hade velat.
Efter intervjun så ägnade jag några veckor åt att försöka skriva ner intervjun och göra den rättvis, men det var inte så enkelt eftersom jag fortfarande var väldigt stressad. Men tillslut fick jag nöja mig och jag var glad när jag någon månad senare publicerade den. När jag hade gjort intervjun som var med en instruktör så tog jag också på mig att försöka hitta en rullstol åt henne så att hon skulle få testa att träna i rullstol och det var ett väldigt roligt projekt! Det var också under intervjun som idéen växte fram att försöka få fler i rullstol att testa de olika klasserna på gymmet så som till exempel Bodycombat.
I september testade jag också att dansa för SpinnUnga första gången, vilket var väldigt kul men svårt och det gav en hel del prestationsångest.

Oktober
I oktober publicerade jag min första intervju som var med instruktören och det var också då som hon, jag och Camilla åkte till Kviberg för att hon skulle få vara med på Rullegruppen för att testa att träna i rullstol. Samma vecka testade även instruktören att köra ett GRITstrength pass i rullstol och dessa två upplevelser var nog lika spännande för både mig, Camilla och instruktören.
Jag hade nu jobbat i nästan två månade och jag började känna mig väldigt trött och stressad. Det var inte bara jobbet som stressade mig utan det var allt sammantaget. Jag började väl inse att jag hade tagit på mig lite för mycket och att de till exempel blev för mycket att på tisdagarna att först köra Bodyjam 17.30-18.30 och sedan direkt gå och dansa med Spinn två timmar. Efter att ha dansat tre timmar så var jag så uppe i varv och kunde därför inte somna, vilket resulterade i att jag var väldigt trött dagen efter på jobbet och när onsdagskvällen kom var jag ännu tröttade men gick då och körde Bodycombat.
I början av oktober hade jag börjat lägga om mina arbetstider så att jag skulle kunna vara ledig på torsdagarna vilket underlättade för mig, men eftersom jag var så slut när torsdagarna väl kom så kunde jag ändå inte varva ner då. Jag kunde inte komma ner i varv på torsdagarna och var därför fortfarande så stressad när fredagarna kom att jag fick lite panik om jag inte hade något bokat då, även om det var just vila jag behövde.
I oktober hade mamma bjudit familjen och hennes vänner på restaurang eftersom hon fyllde femtio år, det var en trevlig kväll, men jag kunde inte vara så social som jag ville vara eftersom jag var så trött.

November
I november så uppträdde jag med Teater Kattma på Göteborgs stadsmuseum med vår lilla scen som vi spelade på Pride, det blev en väldigt lyckad och rolig föreställning. Det var också under den föreställningen som jag spelade min första dubbelroll och även det gick bra och var roligt.
Det var också i November som jag uppträdde med SpinnUnga för första gången och det var hur kul som helst! Vi uppträdde under invigning av Spinn studion och det var helt fantastiskt!
Förutom dansen och teatern så gick jag verkligen in för det där med att få flera i rullstol att upptäcka främst Bodycombat och jag var väldigt taggad inför den gratis prova på kvällen som gymmet skulle anordna i slutet av månaden. Då skulle de ha trettio minuter Bodycombat på Olskroken och jag gick verkligen in för att försöka sprida detta och för att få folk att testa det. För att få fler i rullstol att förstå vad Bodycombat var för något så åkte Camilla och jag till Rullegruppen igen och pratade om passet och vi berättade om hur vi anpassade det så att det fungerade för oss. Vi höll också i ett trettio minuter långt ”Bodycombat inspirerat” träningspass som var mycket uppskattad och när det väl var dags för prova på kvällen så var vi sju i rullstol på passet och både jag och de andra tyckte det var hur kul som helst.
Någon vecka innan prova på dagen så kände jag att det inte var hållbart för mig att hålla på som jag gjorde. Kroppen sa verkligen ifrån och jag var helt slut. Plötsligt kunde jag inte ens ta på mig skorna utan att bli andfådd och jag orkade knappt förflytta mig mellan soffan och rullstolen. Jag mådde sämre psykiskt också och jag fick svårare att sova, jag kände att jag behövde göra något och att jag behövde minska ner på det jag kunde. Jag kände att det enda jag kunde minska ner på var träningen, men det var också det som jag kände skulle bli svårast att minska ner på. Men jag kände också att träningen inte gav mig någonting eftersom jag var så slut, efter varje hårt träningspass kände jag mig sjuk och jag var tvungen att ligga i soffan flera timmar och tränade jag på kvällen så blev jag så uppe i varv att jag inte kunde somna. För att lyckas minska ner på träningen så valde jag att säga till en instruktör att jag inte skulle köra GRIT eller Bodycombat mer innan jul. Jag valde att säga det till henne eftersom jag inte hade fixat att begränsa mig annars och jag visste att jag inte skulle gå på de klasserna om jag pratade med henne eftersom det hade varit pinsamt att gå på pass som jag sagt att jag inte skulle gå på.
Det var ett bra val av mig att minska ner träningen och jag märkte snabbt resultat och jag började må bättre på alla sätt och vis! Från början var det väldigt jobbigt att träna mindre men efter några veckor gick det bättre. Även om jag inte körde Bodycombat och GRIT så körde jag fortfarande Bodyjam och CX som jag började med i höstas, vilket är ett trettio minuters pass för mage och rygg. CX är ingen pulshöjande pass utan funktionell träning mycket med sin egna kroppsvikt. Det fungerade för mig att fortsätta de passen och jag började känna reslutat av CXn och att jag hade fått starkare bål vilket var väldigt roligt.
Eftersom jag inte tränade så mycket så hann jag i november med att gå på konstutställning och att ställa upp på i ett fotoprojekt, jag kunde också ställa upp på en intervju om scenkonst och om ”vem får ta plats på en scen?”. Jag var så glad över att äntligen både orka och hinna annat!
Tack vare minskad träning så både orkade jag och hann börja dejta också, vilket jag var väldigt glad över!
I november fylld även min katt Selma två år så då bjöd jag min familj på middag såklart!

December
Första veckan i december var jag ledig två dagar från mitt jobb för att jobba med Spinn på en workshop, det intressanta dagar, men ganska svåra eftersom allt kändes väldigt nytt och jag var fortfarande väldigt trött. Men jag gjorde så gott jag kunde.
Då hade jag också den kommande semestern i sikte och jag kände att den inte kunde komma lägligare.
Jag fortsatte också att förundras över hur mycket tid jag hade över när jag inte var på gymmet nästan varje kväll och jag kunde därför börja vara social med mina vänner och med min familj vilket kändes väldigt kul.
I december förändrades även saker och ting på jobbet, vilket har resulterat i lite nya arbetsuppgifter som jag kände mig väldigt glad och förväntansfull över.
Den 23 december jobbade jag min sista dag innan semestern och det var med lättnad jag åkte hem den dagen och tog mig en välbehövlig semester som gjorde att jag nu är tillbaka med nya krafter!

Nu är det nytt år och jag har tagit nya tag! Jag lärde mig väldigt mycket förra året och jag vet hur jag ska göra de här året för att det ska bli ännu bättre än förra.
Jag känner mig väldigt taggad över den här våren!