Det finns säkert många som visserligen blir hjälpta av vården, men vården har stora brister och jag vet väldigt många som inte har blivit hjälpta av den på långsikt.
Här om dagen slog det mig att det är tio år sedan jag var inlagd på Anorexi och Bulimiavdelningen. Jag minns väldigt mycket där i från väldigt tydligt och jag tänkte skriva lite om min tid där och om mina tankar kring vården vi fick.
Eller jag ska nog ta det från början. När jag precis hade fyllt femton år fick jag Anorexi, detta var mellan jul och nyår och jag blev fort väldigt sjuk. Mina föräldrar har alltid varit väldigt uppmärksamma och noga med min hälsa och därför reagerade mamma med en gång och förstod redan efter några dagar att jag inte åt.
Ungefär fem månader senare hade jag gått ner väldigt mycket i vikt och även många i min omgivning hade reagerat.
En bekant till mig som är sjuksköterska hade reagerat och jag berättade för henne att jag inte hade haft mens på flera månader så därför skulle hon ta kontakt med en läkare angående det. Det jag inte visste var att hon istället tog kontakt med en läkare som jobbade med ätstörningar, bokade en tid åt mig och ringde mina föräldrar. Och någon vecka efter det var jag och mina föräldrar hos läkaren. Läkaren konstaterade med en gång att jag hade Anorexi och remitterade mig till Anorexi och Bulimimottagningen på Drottnings Silvias barn sjukhus dit jag fick komma väldigt fort.

Väl där fick vi information om vad jag skulle äta varje dag och min mamma var stenhård och lät mig inte komma undan med en tugga mindre än vad som var sagt.
Det var nu jag började må fruktansvärt. Detta var en miljon gånger värre än att gå ner i vikt. Och den ångesten jag fick av att behöva äta så att jag fick håll flera gånger om dagen gav mig en sådan ångest att jag inte ens önskade min värsta fiende åt må så.
Jag åt under tvång och gick upp i vikt. Detta vara sommaren mellan nian och gymnasiet. Jag åt men tänkte hela tiden att jag kunde sluta äta igen när skolan började.
Hösten kom och jag fick en samtalskontakt på Anoreximottagningen. Jag mådde allt sämre och hatade mig själv över allt annat på jorden och mina symtom hade nu blivit mer Bulimiska eftersom jag inte längre klarade av att svälta mig själv på samma vis.
Efter att ha gått i skolan en månad kände jag att det inte var hållbart och jag hoppade av eftersom jag mådde så dåligt att jag långa stunder under dagen var helt apatisk och ibland okontaktbar.
Jag fortsatte gå på mottagningen något år, men jag blev inte bättre och mina föräldrar kände att de inte fungerade och att vi behövde mer hjälp. Därför beslutades det att jag skulle läggas in på heldygnsvården.
Jag blev till en början väldigt lättad över tanken på avdelningen och jag hoppades på att det skulle betyda slutet på den här mardrömmen. Det var lång kö och jag fick panik när jag hörde att det kunde ta flera månader för mig att få en plats. Men efter någon vecka ringde läkaren och sa att en person hade tackat nej till platsen och jag var välkommen bara tre dagar senare. Jag blev så himla lättad och för en stund försvann all min ångest och jag fick ett litet hopp inom mig.
Även om jag ändå åt en helt okej mängd innan jag blev inlagd så behöll jag knappt någon mat och jag åt endast vissa maträtter och det mesta var ”förbjuden mat”.
Mamma och jag kom till avdelningen och jag började gråta när mamma skulle gå när jag insåg all mat jag skulle behöva äta och att jag inte skulle klara av det.
Innan mamma gick sa jag ”Bara inte serverar X, Z, eller Y idag! (Jag vill inte nämna någon maträtt eller livsmedel för att inte påverka någon).
Mamma gick när det var dags för middagen och på vägen ut såg mamma brickan med min mat och när hon såg maten fick hon panik och skyndade sig där i från eftersom det var den mest ”förbjudna” maten jag kunde tänka mig.
När jag såg maten vände jag i dörren och sa att jag inte äter sådant och fick då till svar ”jo,här gör du det!”. Jag satte mig ändå vid bordet och petade lite i maten utan att äta upp.
När det var dags för kvällsfika den här dagen såg jag en av patienterna med en tallrik med ostkaka och jag tänkte att det var väl särskilt för henne och att just hon ska öva på, men det visade sig att vi alla skulle äta det. Om jag hade fått panik av middagen så går inte det att jämföra med paniken som jag fick nu och det kunde glömma att jag skulle äta ostkaka.
Med tiden på avdelningen lärde jag mig ändå att på något vis acceptera all den här ”hemska” maten. Eller jag hade inget val och det är här min tveksamhet till den här vården kommer in. De hade ett ”straff och belöningssystem”. Den första veckan på avdelningen klarade jag inte av att äta upp all mat vilket betydde att jag inte ens fick gå ut och ta luft i fem minuter och jag fick inte heller vara inne på mitt rum på dag tid. Eftersom jag inte åt upp maten fick jag inte heller delta i aktiviteter så som drama och grupp som vi hade med dietisten och sjukgymnasten. Jag var alltså fast i ett dagrum.
Åt man inte upp all mat fick man inte heller något kaffe. Men åt man upp maten så fick man ändå endast en dl kaffe efter frukost och samma mängd efter lunch och middag och jag som var helt kaffe beroende mådde inte bra av detta.
Eftersom jag inte stod ut med att vara instängd i dagrummet så började jag äta upp all mat för att få ta lite luft och för att i alla fall få sammanlagd fyra timmars avbrott från avdelningen varje vecka (!!!) med drama, sjukgymnastik och gruppen. Jag åt och de var nöjda med mig. Snart fick jag också börja ta någon 20 minuters promenad i veckan ihop med personal och jag började få kortare permissioner. Jag hade fortfarande totalpanik men jag åt eftersom alternativet att vara instängd i ett dagrum i tre månader trots allt inte var ett alternativ för mig.
Vi hade också samtal med en terapeut varje vecka där vi bara pratade mat och ångest.
Jag fortsatte och äta och jag fick längre permissioner.
När tre månader hade gått så skrev de ut mig och de var mycket nöjda med resultatet.
Jag kom hem och var inte lika ätstörd och jag har sedan inte hetsätit och jag har inte heller haft några längre perioder av svält. Min ätstörning var bättre och samtalen på mottagningen blev glesare.
Även om min ätstörning hade blivit bättre under tvång så mådde jag inte bättre och mitt självhat hade inte minskat. Under alla år jag gick på mottagningen och under min tid på avdelningen så ville jag inte bli frisk och jag hade egentligen ingen motivation (även om jag ville till avdelningen eftersom jag inte stod ut med att hetsäta). Men alla tvingade mig så att jag inte hade något val och det ställdes hela tiden ultimatum. Jag har aldrig varit den som klarat av att inte äta om hotet jag får om jag inte äter är för stort, men för det betydde de inte att jag inte var väldigt sjuk.

Det jag har emot vården jag fick både på mottagningen och på avdelningen var att det dels endast var fokus på mat och vikt och att vi aldrig pratade om de eventuella orsakerna till sjukdomen och för mig som för många andra så kom inte sjukdom som en blixt från en klar himmel utan det fanns en anledning och den fick jag aldrig jobba med. Att jag inte fick jobba med anledningen gjorde bara att jag bytte beteende när jag inte hade svälten kvar började mitt beteende i stället handla om tvång på olik vis.
Det jag också har väldigt mycket emot avdelningen var de här straff och belöningssystemet. Systemet gjorde mig symtomfri men inte frisk och inte att jag mådde bättre. De gjorde de under hot och tvång och lockade inte fram min egna motivation att bli frisk. Egentligen gjorde det mig mycket sämre på många vis eftersom jag aldrig fick jobba med orsaken och mitt självhat bara växte och när de tog bort min svält så bytte allt bara karaktär.
Jag kan förstå att man under vissa perioder kan behöva ultimatum, hot och tvångsåtgärder när det gäller liv eller död. Men jag har aldrig varit dödligt underviktig och på avdelningen hade jag en helt okej vikt men trots det så handlade det bara om just straff och belöning.
Det jag också har väldigt mycket emot ätstörningsvården här i Göteborg är att de bara kan behandla just ätstörningar och att de kan inte hantera det i kombination med andra diagnoser så som ADHD,Bipolär, Borderline, PTSD eller Aspergers Syndrom och det blir ett problem eftersom många med ätstörningar också har andra diagnoser
Det finns säkert många som visserligen blir hjälpta av vården som finns eftersom de antagligen har kommit fram till en metod som trots allt hjälper många. Men vården har stora brister och jag vet väldigt många som inte har blivit hjälpta av den på långsikt och precis som jag bara har bytt symtom.
Inom dessa områden tycker jag att ätstörningsvården behöver förbättras och jobbas mer med:
1. Anledningen till att man blir sjuk
2. En helhet så att de även kan hjälpa dem med flera diagnoser
3. Kunna stötta familjen bättre eftersom jag vet att mina föräldrar inte blev hjälpta av den hjälpen de erbjöds
4. Jobba på att motivera patienterna istället för att jobba med tvång, hot och straff
5. Anpassa matintaget så att det passar individen och inte tvinga alla att äta samma mängd eftersom vi alla är olika.
6. Trappa upp mängden mat långsamt för de som behöver gå upp i vikt så att både huvudet och kroppen hinner med. Att jag gick från svält till 3000 kcal på en dag den första sommaren var inte bra för min kropp och det var absolut inte bra för mitt huvud och det gjorde allt bara ännu värre och bidrog till Bulimiska symtom istället.
Idag mår jag bra, men det hade kunnat gå betydligt mycket snabbare om jag hade fått rätt vård med en gång.