Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2017 mars

profil f

Musikvideo, föreläsning och mässan

Publicerat 29 mars, 2017

Det är så himla mycket spännande, roligt, nervöst och utmanande på gång just nu!

Det är så himla mycket som händer de närmsta veckorna som både är väldigt skrämmande, spännande, roliga, utmanande, stressande och stimulerande.
För någon vecka sedan fick jag frågan om jag ville vara med några i den dansgruppen jag är med i och dansa till en musikvideo. Jag kände att det var något jag inte fick missa så det sa jag självklart ja till. Därför repade vi till det hela dagen i lördags och det var väldigt roligt men också en stor utmaning och det var mycket på en gång. Jag har ju inte vanan inne att snabbt lära in ett dansmaterial så det innebär att jag kommer få slipa på detta mycket fram tills inspelningen nästa lördag. Det som är också en utmaning är att jag behöver hitta bra alternativ som fungerar för mig när de andra gör olika saker som inte fungerar när man inte kan stå eller gå. Jag kommer också behöva använda min kropp på ett vis som jag aldrig gjort förut så det ska bli spännande att experimentera med det.

Förutom att jag de närmsta veckorna behöver repa inför den musikvideon så ska vi i SpinnUnga (dansgruppen) vara öppningsnurmet på danstävlingen Just move it på Göteborgsoperan om några veckor och det kommer jag antagligen också behöva repa för en hel del hemma. Kul utmaning och spännande att uppträda på Göteborgsoperan!

Det är inte bara mycket dans nu utan det är också en hel del nerver nu eftersom jag på söndag den 9/4 dagen efter inspelningen av musikvideon ska hålla min första lilla föreläsning på SportGalan här i Göteborg. Jag ska prata i femton minuter på temat ”Från prestationsångest till träningsglädje”. Detta har jag varit nervös för i flera månader och jag har inte riktigt vetat hur jag ska få ihop det, men nu känns det som att jag har koll på läget och när jag har repat den senaste veckan så har det gått bra och jag kan det utantill. Nu ska jag bara försöka hålla mig lugn så att jag inte helt kommer av mig när det är dags. Min tanke var att ha med lite manus men jag struntar nog i det eftersom jag kan de här nu och jag är rädd för att jag bara kommer bli fixerad vid ett papper om jag har det framför mig och därför glömmer bort sådant som jag inte har nedskrivet. Jag har inte alls någon aning om hur stort detta kommer vara eller hur många som kommer att kolla så vi får väl se om jag får totala chocken när jag ser hur många det är eller om jag blir lättad över att det bara kommer tio pers och kollar. Dock är jag lite irriterad för som rubrik på min föreläsning står det ”Gruppträning med rullstol” vilket var det jag först tänkte prata om men jag bytte tema ganska direkt och det har jag meddelat sportgalan om men de har inte ändrat det. Jag blir irriterad över det eftersom jag såklart vill att det ska stå rätt rubrik då detta är viktigt för mig.

Sedan ska jag också jobba på mässan nästa vecka för att representera Mittfunktionshinder och det ska bli superroligt men lite nervöst också och även det är en liten anspänning. Men jag antar att ni kommer och besöker mig så att det blir lättare :).

Det är alltså mycket just nu och all min lediga tid går åt till att repa eller att vila för att jag ska hålla min i form och orka repa. Därför kommer jag behöva lägga alla annan träningen åt sidan de närmsta veckorna för att orka och klara av allt på bästa vis

SLAPPNA AV!

jag2

Tack min perfekta kropp

Publicerat 20 mars, 2017

Kroppen du är verkligen helt underbar! Du är de perfekta verktyget som får mig att lyckas med näst intill allt.

17409645_10154490306567406_1065583766_n_2
Tack kroppen för att du är helt fantastik! Tack för att du hjälper mig att klara av dagarna och för att du säger till så tydligt vad det är jag behöver göra för att vara så snäll mot dig som möjligt. Tack för att du ger mig tydliga signaler när jag behöver ge dig näring, när jag behöver ge dig stimulans och när jag behöver ge dig vila. Tack för att du fungerar så bra och att du är helt perfekt som du är. Tack för att vi samarbetar så bra och för att du lär mig att leva på dina villkor. Tack kroppen för att du tillåter mig att bygga muskler så att jag kan hålla dig uppe, kan lyfta dig och tack för att du tillåter mig bygga muskler så att jag klarar av min vardag så bra som jag gör. Tack för att du tillåter mig bättra på min kondition som underlättar min vardag och som hjälper mig att skynda mig till bussen när jag som vanligt är ute i sista sekunden. Tack för att du är helt fantastisk och fungerar så bra som du gör.

17352782_10154490302792406_278322843_n_1
Tack för mitt leende, mina ögon som får mig att kunna se så bra, min näsa som får mig att känna alla dofter, min mun som får mig att kunna uppleva all god mat och som gör så att jag kan ge kroppen den näringen den behöver.

17409990_10154490305562406_833996957_n_1
Tack för mina starka armar och axlar som underlättar min vardag så mycket.

17361031_10154490364367406_972816747_n
Återigen tack mina starka axlar.

17351247_10154490314567406_553987825_n
Tack ryggen för att du hjälper mig att hålla uppe min kropp.

17392754_10154490366197406_1848331652_n
Tack min perfekt ryggtavla.

17360683_10154490312042406_677297859_n_0
Tack fötterna för att ni gör så att jag kan hålla balansen så bra.

17392700_10154490363812406_1764436811_n
Tack händerna! Jag har er att tacka för mycket och ni har fått ta så mycket genom åren. Ni får klara av snöslask och minus grader och ständiga sår på grund av att jag inte kan låta bli att pilla sönder fingrarna. Tack för att ni mina händer är så starka och för att ni klarar av så mycket mer än vad många andras händer behöver klara av. Tack för att ni är så perfekta.

17409719_10154490304662406_618386316_n_0
Tack höfterna och låren för att ni hjälper mig att hålla mig upprätt och inte tappa  balansen. Tack för att ni tillåter mig lägga saker i mitt knä som underlättar min vardag.

17391973_10154490365582406_572522824_n
Vilken tur att just jag fick just dig perfekta kropp med  just den perfekta längden så att jag kan hantera dig lätt och smidigt.

large_17361109_10154490303937406_621338048_n_0
Kroppen du är verkligen helt underbar! Du är de perfekta verktyget som får mig att lyckas med näst intill allt.

duvor

Bodyvive och träningsschema

Publicerat 15 mars, 2017

I förrgår testade jag Bobyvive igen och jag måste säga att jag blev väldigt förvånad. När jag körde det i torsdags så tyckte jag det var roligt men inte att jag fick ut särskilt mycket fysiskt av det. Men så var det inte igår. Det var jobbigt igår och jag fick upp pulsen en hel del och det var jag inte alls beredd på. Jag tänkte innan att jag kanske knappt ens skulle behöva duscha efteråt men det behövde jag verkligen. Jag blev supersvettig och var väldigt trött i musklerna. Det var ju såklart inte alls som GRIT eller Bodycombat men ändå ett bra träningspass. Igår tyckte jag också att jag hittade lite bättre alternativ som fungerade för mig. Men det var en låt som var lite svår att anpassa men jag frågade instruktöreren om tips och hon kom med några förslag som jag ska testa nästa gång och då kommer jag nog få ut ännu mer av det. Förutom att det var fysiskt jobbigt så var det också väldigt kul så det är absolut något jag ska fortsätta med.

Igår däremot så körde jag Bodyjam som vanligt och det var inte alls särskilt kul faktiskt. Visserligen har jag en lite sämre period just nu och när jag har sådana perioder så brukar inte det passet vara lika roligt. Men jag tror att jag ska ta några veckors paus från i alla fall Bodyjamen på tisdagar för det känns som att jag inte riktigt vet varför jag kör det. Jag får knappt ut något av det fysiskt och just nu tycker jag inte ens det är särskilt kul. Så kanske att jag satsar mer på Bodyvive i några veckor istället.

Den här våren har jag känt mig så himla velig när det gäller min träning. Jag brukar ha bestämda dagar när jag tränar men de har jag inte fått till den här våren. Det gör att jag velar hela tiden och inte kan bestämma mig för om eller när jag ska träna. Detta skapar en stress hos mig och tar massor energi. Därför bestämde jag mig för att göra fyra olika veckoplaneringar med min träning som jag får välja mellan. Det känns skönt för då får jag välja ett av dess alternativ och då är det vad som gäller och om jag får förhinder en dag när jag tänkt träna så faller den dagen bort den veckan och jag ska inte lägga in ett annat pass istället. Om jag lägger in ett oplanerat pass för att jag kanske vill träna med en kompis då behöver jag välja bort något annat av de planerade passen.


Här är mina fyra olika alternativ:10838370_620043224788925_202128896_n

1. Måndag: Bodyvive
Tisdag: Bodyjam
Torsdag: Bodycombat
Söndag: GRIT Cardio/CX

2. Onsdag: Bodyvive el. CX+ GRIT Cardio
Torsdag: Bodycombat
Lördag: Bodyjam
Söndag: GRIT Cardio/CX

3. Tisdag: Bodyjam
alt 1. Onsdag: Vila/Bodyvive
Torsdag: Bodycombat
alt. 2 Fredag: Vila/Box/CX
alt. 3 Lördag: Vila/Bodyjam/Box
Söndag: GRIT Cardio/Box/CX
Jag får välja ett av alternativ 1, 2 och 3

 

 

4. Måndag: Bodyvive
alt 1. Onsdag: Bodyvive/CX+GRIT Cardio
Torsdag: Bodycombat
Lördag: Bodyjam
alt 2. Söndag: GRIT Cardio/CX
Jag får välja alternativ 1 eller 2

plask

Jag får ta plats. Jag vågar ta plats.

Publicerat 10 mars, 2017

Helt plötsligt bara vågar jag göra saker som jag aldrig vågat tidigare

Jag vet inte vad som har hänt med mig den här veckan men jag har helt plötsligt vågat börja gå för nya instruktörer och testa nya pass. Jag som annars brukar försöka undvika att gå för någon som jag inte träffat eftersom jag tycker det är så jobbigt och blir rädd för hur instruktören ska reagera på mig

Innan jag skulle köra Bodyjam första gången var jag extremt orolig. Anledningen till jag ändå klarade av det var för att jag kände mig bekväm med instruktören som höll i passet. Efter det klarade jag av att köra Bodyjam igen fast för en annan instruktör. Det vågade jag enbart eftersom jag visste att den andra instruktören hade sett mig köra Bodyjam gången innan eftersom hon också hade kört då.

För några månader sedan tog jag mod till mig och vågade gå på CX för en för mig helt okänd instruktör. Men innan jag gick dit hade jag världens katastroftankar. Jag var säkert på att instruktören skulle10838370_620043224788925_202128896_n gå fram till mig och fråga om jag inte hade gått fel eller att hon skulle komma av sig när jag kom in i salen. Självklart hände inte något av detta och allt gick som vanligt väldigt bra.

Förra veckan testade jag ju GRIT cardio för första gången och det visade sig ju fungera väldigt bra.
Efter de passet kände jag mig både pigg, glad och modig och därför vågade jag otroligt nog köra det söndags igen för en okänd instruktör. Jag var lite nervös innan men det var hanterbart. Dock gick det inte riktigt lika bra då och jag kunde inte ta ut mig lika mycket som gången innan. Jag var nog trots allt lite osäker vilket gjorde att jag inte helt kunde fokusera när det var en okänd instruktör.

Men efter passet gjorde jag något väldigt bra. I GRIT går  instruktören runt och floor coachar deltagarna och självklart vill även jag bli coachad. Instruktören kom fram till mig en gång under passet och det var i sista låten.
Jag blev väldigt glad när han ”vågade” komma fram till mig. Men för att förhoppningsvis hjälpa honom och mig själv så valde jag att prata med honom efter passet och säga att jag är van vid att gå på många klasser och att jag är van vid att anpassa efter mina förutsättningar. Jag sa också att han inte ska vara rädd för att coacha mig i de övningarna som jag gör även om jag inte gör som de andra. Jag sa att jag behöver blir coachad för att bli motiverad och att det bara är att köra med mig.
Det kändes som att han uppskattade att jag kom fram till honom och som att det underlättade för honom. Han sa att han nästa gång skulle köra med mig och se till att jag får upp pulsen. Så det ser jag fram emot.

Förutom att jag vågade köra GRIT cardio i söndags så vågade jag idag testa ännu ett nytt pass för en helt okänd instruktör. Jag testade Intense cardio som är ett stationspass. Jag visste inte om det skulle fungera, men det fungerade ganska bra och jag är nöjd med att jag vågade gå dit. Inte heller den här instruktören svimmade eller kom av sig vid åsynen av mig.

Därför känner jag nu att jag kanske kan sluta tro att alla instruktörer tycker det är jättejobbigt att jag går på deras klasser. Nästan ingen har ju reagerat konstigt eller kommit av sig vid åsynen av mig de senaste tio åren… Och om det är någon som eventuellt skulle känna sig osäker på mig så hittade jag ju i söndags ett jättebra sätt att hantera de på.

våga

 

ankare

Anorexi och dess vård

Publicerat 1 mars, 2017

Det finns säkert många som visserligen blir hjälpta av vården, men vården har stora brister och jag vet väldigt många som inte har blivit hjälpta av den på långsikt.

Här om dagen slog det mig att det är tio år sedan jag var inlagd på Anorexi och Bulimiavdelningen. Jag minns väldigt mycket där i från väldigt tydligt och jag tänkte skriva lite om min tid där och om mina tankar kring vården vi fick.

Eller jag ska nog ta det från början. När jag precis hade fyllt femton år fick jag Anorexi, detta var mellan jul och nyår och jag blev fort väldigt sjuk. Mina föräldrar har alltid varit väldigt uppmärksamma och noga med min hälsa och därför reagerade mamma med en gång och förstod redan efter några dagar att jag inte åt.
Ungefär fem månader senare hade jag gått ner väldigt mycket i vikt och även många i min omgivning hade reagerat.
En bekant till mig som är sjuksköterska hade reagerat och jag berättade för henne att jag inte hade haft mens på flera månader så därför skulle hon ta kontakt med en läkare angående det. Det jag inte visste var att hon istället tog kontakt med en läkare som jobbade med ätstörningar, bokade en tid åt mig och ringde mina föräldrar. Och någon vecka efter det var jag och mina föräldrar hos läkaren. Läkaren konstaterade med en gång att jag hade Anorexi och remitterade mig till Anorexi och Bulimimottagningen på Drottnings Silvias barn sjukhus dit jag fick komma väldigt fort.

2638_60603982405_7791374_n

Väl där fick vi information om vad jag skulle äta varje dag och min mamma var stenhård och lät mig inte komma undan med en tugga mindre än vad som var sagt.
Det var nu jag började må fruktansvärt. Detta var en miljon gånger värre än att gå ner i vikt. Och den ångesten jag fick av att behöva äta så att jag fick håll flera gånger om dagen gav mig en sådan ångest att jag inte ens önskade min värsta fiende åt må så.
Jag åt under tvång och gick upp i vikt. Detta vara sommaren mellan nian och gymnasiet. Jag åt men tänkte hela tiden att jag kunde sluta äta igen när skolan började.

Hösten kom och jag fick en samtalskontakt på Anoreximottagningen. Jag mådde allt sämre och hatade mig själv över allt annat på jorden och mina symtom hade nu blivit mer Bulimiska eftersom jag inte längre klarade av att svälta mig själv på samma vis.
Efter att ha gått i skolan en månad kände jag att det inte var hållbart och jag hoppade av eftersom jag mådde så dåligt att jag långa stunder under dagen var helt apatisk och ibland okontaktbar.

Jag fortsatte gå på mottagningen något år, men jag blev inte bättre och mina föräldrar kände att de inte fungerade och att vi behövde mer hjälp. Därför beslutades det att jag skulle läggas in på heldygnsvården.

Jag blev till en början väldigt lättad över tanken på avdelningen och jag hoppades på att det skulle betyda slutet på den här mardrömmen. Det var lång kö och jag fick panik när jag hörde att det kunde ta flera månader för mig att få en plats. Men efter någon vecka ringde läkaren och sa att en person hade tackat nej till platsen och jag var välkommen bara tre dagar senare. Jag blev så himla lättad och för en stund försvann all min ångest och jag fick ett litet hopp inom mig.

Även om jag ändå åt en helt okej mängd innan jag blev inlagd så behöll jag knappt någon mat och jag åt endast vissa maträtter och det mesta var ”förbjuden mat”.
Mamma och jag kom till avdelningen och jag började gråta när mamma skulle gå när jag insåg all mat jag skulle behöva äta och att jag inte skulle klara av det.
Innan mamma gick sa jag ”Bara inte serverar X, Z, eller Y idag! (Jag vill inte nämna någon maträtt eller livsmedel för att inte påverka någon).
Mamma gick när det var dags för middagen och på vägen ut såg mamma brickan med min mat och när hon såg maten fick hon panik och skyndade sig där i från eftersom det var den mest ”förbjudna” maten jag kunde tänka mig.
När jag såg maten vände jag i dörren och sa att jag inte äter sådant och fick då till svar ”jo,här gör du det!”. Jag satte mig ändå vid bordet och petade lite i maten utan att äta upp.

När det var dags för kvällsfika den här dagen såg jag en av patienterna med en tallrik med ostkaka och jag tänkte att det var väl särskilt för henne och att just hon ska öva på, men det visade sig att vi alla skulle äta det. Om jag hade fått panik av middagen så går inte det att jämföra med paniken som jag fick nu och det kunde glömma att jag skulle äta ostkaka.

Med tiden på avdelningen lärde jag mig ändå att på något vis acceptera all den här ”hemska” maten. Eller jag hade inget val och det är här min tveksamhet till den här vården kommer in. De hade ett ”straff och belöningssystem”. Den första veckan på avdelningen klarade jag inte av att äta upp all mat vilket betydde att jag inte ens fick gå ut och ta luft i fem minuter och jag fick inte heller vara inne på mitt rum på dag tid. Eftersom jag inte åt upp maten fick jag inte heller delta i aktiviteter så som drama och grupp som vi hade med dietisten och sjukgymnasten. Jag var alltså fast i ett dagrum.
Åt man inte upp all mat fick man inte heller något kaffe. Men åt man upp maten så fick man ändå endast en dl kaffe efter frukost och samma mängd efter lunch och middag och jag som var helt kaffe beroende mådde inte bra av detta.

Eftersom jag inte stod ut med att vara instängd i dagrummet så började jag äta upp all mat för att få ta lite luft och för att i alla fall få sammanlagd fyra timmars avbrott från avdelningen varje vecka (!!!) med drama, sjukgymnastik och gruppen. Jag åt och de var nöjda med mig. Snart fick jag också börja ta någon 20 minuters promenad i veckan ihop med personal och jag började få kortare permissioner. Jag hade fortfarande totalpanik men jag åt eftersom alternativet att vara instängd i ett dagrum i tre månader trots allt inte var ett alternativ för mig.

Vi hade också samtal med en terapeut varje vecka där vi bara pratade mat och ångest.
Jag fortsatte och äta och jag fick längre permissioner.
När tre månader hade gått så skrev de ut mig och de var mycket nöjda med resultatet.

Jag kom hem och var inte lika ätstörd och jag har sedan inte hetsätit och jag har inte heller haft några längre perioder av svält. Min ätstörning var bättre och samtalen på mottagningen blev glesare.
Även om min ätstörning hade blivit bättre under tvång så mådde jag inte bättre och mitt självhat hade inte minskat. Under alla år jag gick på mottagningen och under min tid på avdelningen så ville jag inte bli frisk och jag hade egentligen ingen motivation (även om jag ville till avdelningen eftersom jag inte stod ut med att hetsäta). Men alla tvingade mig så att jag inte hade något val och det ställdes hela tiden ultimatum. Jag har aldrig varit den som klarat av att inte äta om hotet jag får om jag inte äter är för stort, men för det betydde de inte att jag inte var väldigt sjuk.
11023186_822443107847806_921663852_n
Det jag har emot vården jag fick både på mottagningen och på avdelningen var att det dels endast var fokus på mat och vikt och att vi aldrig pratade om de eventuella orsakerna till sjukdomen och för mig som för många andra så kom inte sjukdom som en blixt från en klar himmel utan det fanns en anledning och den fick jag aldrig jobba med. Att jag inte fick jobba med anledningen gjorde bara att jag bytte beteende när jag inte hade svälten kvar började mitt beteende i stället handla om tvång på olik vis.

Det jag också har väldigt mycket emot avdelningen var de här straff och belöningssystemet. Systemet gjorde mig symtomfri men inte frisk och inte att jag mådde bättre. De gjorde de under hot och tvång och lockade inte fram min egna motivation att bli frisk. Egentligen gjorde det mig mycket sämre på många vis eftersom jag aldrig fick jobba med orsaken och mitt självhat bara växte och när de tog bort min svält så bytte allt bara karaktär.

Jag kan förstå att man under vissa perioder kan behöva ultimatum, hot och tvångsåtgärder när det gäller liv eller död. Men jag har aldrig varit dödligt underviktig och på avdelningen hade jag en helt okej vikt men trots det så handlade det bara om just straff och belöning.

Det jag också har väldigt mycket emot ätstörningsvården här i Göteborg är att de bara kan behandla just ätstörningar och att de kan inte hantera det i kombination med andra diagnoser så som ADHD,Bipolär, Borderline, PTSD eller Aspergers Syndrom och det blir ett problem eftersom många med ätstörningar också har andra diagnoser

Det finns säkert många som visserligen blir hjälpta av vården som finns eftersom de antagligen har kommit fram till en metod som trots allt hjälper många. Men vården har stora brister och jag vet väldigt många som inte har blivit hjälpta av den på långsikt och precis som jag bara har bytt symtom.

Inom dessa områden tycker jag att ätstörningsvården behöver förbättras och jobbas mer med:

1. Anledningen till att man blir sjuk
2. En helhet så att de även kan hjälpa dem med flera diagnoser
3. Kunna stötta familjen bättre eftersom jag vet att mina föräldrar inte blev hjälpta av den hjälpen de erbjöds
4. Jobba på att motivera patienterna istället för att jobba med tvång, hot och straff
5. Anpassa matintaget så att det passar individen och inte tvinga alla att äta samma mängd eftersom vi alla är olika.
6. Trappa upp mängden mat långsamt för de som behöver gå upp i vikt så att både huvudet och kroppen hinner med. Att jag gick från svält till 3000 kcal på en dag den första sommaren var inte bra för min kropp och det var absolut inte bra för mitt huvud och det gjorde allt bara ännu värre och bidrog till Bulimiska symtom istället.

Idag mår jag bra, men det hade kunnat gå betydligt mycket snabbare om jag hade fått rätt vård med en gång.