Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2017 maj

profil f

Sista rycket innan sommaren

Publicerat 26 maj, 2017

En intensiv men väldigt mycket mer lagom vår än höst

Den här våren har varit ungefär hundra gånger bättre än hösten på alla plan. I höstas kände jag mig helt slut och det smittade av sig på hela mitt liv och tillslut var jag så slut att jag inte orkade någonting och ingenting kändes kul. Mina värden gick ner och jag kunde inte längre träna och bara tanken på träning gjorde mig stressad och gav mig ångest för att jag var så slut. Det som hände var nog att det blev lite mycket nytt på samma gång med både nytt jobb med massor av nya kollegor, nytt med att dansa i Spinn som var både roligt men också väldigt krävande eftersom det var så mycket nytt att lära sig. Sedan hade jag ju också teatern och jag ägnade dessutom mycket tid på gymmet.

Men som tur var så lyckades jag bryta det värsta i november och jag bad om hjälp på olika vis och strax därefter förändrades också mina arbetsuppgifter vilket bidrog till att saker blev lättare.
När våren kom så hade jag lärt mig av hösten och fortsatte därför göra en hel del förändringar som har gjort att saker nu har hållit sedan dess.
Visst kör jag ibland på lite mer än vad jag orkar men jag har börjat acceptera att det är så jag är och att jag efter en sådan period får ta en period med mer vila. Jag har tex absolut inte som jag gjorde hela hösten gått från den ena dansen till den andra på tisdagar som gjorde att jag blev helt speedad och inte kunde sova den natten, för att dagen efter jättetrött köra Bodycombat.

Men våren har ju ändå varit ganska intensiv den också men jag mår ju mycket bättre och när man gör det så orkar man mycket mer. Men nu är det sista rycket efter en ja…intensiv vår…
Jag har inte varit med alla gånger på Spinn den här våren vilket har varit bra och gjort att jag hunnit med och ta in det som jag faktiskt har varit med på. Men jag har ändå hunnit med att spela in en musikvideo med dem som vi repade för i tolv timmar och själva inspelningen tog en hel dag, jag har också hunnit uppträda med dem på Göteborgs Operan och varit med dem i Vara för att inviga en park där och i morgon har vi avslutningsföreställning innan sommaruppehållet.
Förutom Spinn så var det väldigt mycket med min lilla föreläsning som jag hade i april som tog väldigt mycket tid och energi från mig och från en början gick det också åt väldigt mycket energi åt att försöka prestera på min nya blogg hos SportHälsa. Sedan har jag ju också spelat teater varannan vecka hela våren och startat Måndagsträffen vilket känns jätteroligt!!

Det har varit en händelserik men bra vår men nu känner jag att det ska bli skönt med lite sommarledigt från dans och teater och jag ser väldigt mycket fram emot sista föreställningen i morgon. Jag ser fram emot den och att få se de andra grupperna, men det ska också bli skönt när det är gjort så att jag kan släppa det.
Vi har också en liten föreställning med teatern den 7 juni som också ska bli roligt men jag ser fram emot att den ska vara gjord så att jag kan släppa det lite grann och i stället fokusera på att repa in hela föreställningen till September när vi egentligen har premiär.

Jag tror att hösten kommer bli väldigt spännande men också väldigt intensiv eftersom vi ska spela fjorton teaterföreställningar på tre månader och jag planerar också att vara med mer med Spinn och det gör att jag kommer behöva lägga upp resten av tiden och min träning smart så att jag orkar allt. Men hur det ska gå till tar jag då….

Under sommaren när jag inte har dans eller teater så tänkte jag fokusera på att träna hårdare, kanske inte mer men hårdare pass eftersom jag kommit in i en period där jag tycker att den typen av träning är roligast, men som som det ser ut nu så krockar de passen med dansen och teatern.
Det som känns skönt med att bara ha träningen under sommaren är att det är något som jag lättare kan hoppa över om något dyker upp och det gör mig mer flexibel och det ska bli skönt med en sådan period.

6c7777acb06211e3b38c12720f3ba035_8

duvor

EN HÄLSOSAM FÖREBILD

Publicerat 22 maj, 2017

Om jag ska vara en förebild så vill jag vara det genom att jag är både mänsklig och hälsosam på riktigt

Om jag ska vara en så kallat förebild så ska det vara för att jag går min egen väg och gör det som är hälsosamt för mig och inte faller för grupptryck. Jag vill vara en förebild genom att jag vågar sätta mina egna gränser, står upp för mig själv och gör val som är bra för mig.

Därför var jag så himla glad över att jag hade gått upp i vikt eftersom det kändes som att det på riktigt var hälsosamt för mig och jag tyckte jag såg både bra och vuxen ut. Jag vill inte heller vara med och bidra till att någon ska tro att man måste vara supersmal eller ha tydligt synliga muskler för att duga och vara hälsosam.

Men min viktuppgång visade sig vara kortvarig… För lika fort som jag gick upp dessa nästan tre kilona så gick jag ner dem igen.
Den här veckan har jag på fem dagar gått ner nästan tre kg och då har jag ätit bra. Men jag har svettats sjukt mycket och varit på toaletten hela tiden. Det var alltså som jag misstänkte från början bara vätska och det kanske inte ens berodde på medicinen. Jag vet inte varför18624640_10154674207517406_964843600_n jag blev så svullen och den enda förklaringen jag har är att jag åt upp en hel burk med lakritspulver på två dagar.
Jag har nämligen läst att folk har gått upp i vikt tillfälligt av en stor mängd lakrits pga av att man kan samla på sig vätska av lakrits eftersom det rubbar saltbalansen eller nåt sånt. Kan det bero på det tror ni?
Nu ser jag i alla fall ut precis som vanligt och på ett vis är det skönt att känna sig smidig igen. Men på ett annat vis gjorde det mig lugn att inte kunna se alla revben, magmuskler och muskelfibrer.
Det kändes som att jag på riktigt kunde vara med och bidra till något hälsosamt genom att inte vara så smal och nu känns det mest pinsamt att jag gick ner allt lika fort igen.
Jag hade ju dessutom börjat ändra min kost och minskat ner lite på mitt intag eftersom jag trodde att jag inte behövde äta lite mycket längre. Men nu måste jag återigen hitta tillbaka till det stora matintaget jag hade innan jag gick upp i vikt eftersom jag återigen är näst intill konstant hungrig.

Men det positiva är att jag fortfarande mår lika bra. Jag känner mig vuxen och mer självsäker än på länge och det är underbart. Det känns som att jag har börjat kunna ta för mig av livet på ett sätt som jag inte vågat tidigare och det är helt underbart. Jag känner mig både vuxen och kompetent och det är en underbar känsla.
Jag dessutom haft en bra helg med både återhämtning i fredags. Träning bestående av  GRIT Strength och CX i lördags som dessutom gick riktigt bra och var roligt och i lördags kväll var jag ute och drack lite cider med en kompis vilket också var väldigt trevligt. Igår började jag dagen med Bodycombat och sedan gick jag och fikade med pappa, min syster och hennes två barn. När jag kom hem mediterade jag 45 minuter och efter det pluggade jag både teatermanus och repaade dans inför föreställningen nästa helg. Så en väldigt bra helg alltså. Men jag vill förtydliga att det är bra precis lika bra att ligga hemma i soffan med en bok hela helgen om man känner för det.

 

porätt 1

Acceptans trots otillgängligt och okunskap

Publicerat 19 maj, 2017

Jag har liksom på något vis accepterat att jag inte är lika mycket värd som gående personer och att det är så det

När jag var tonåring så var många av mina kompisar som sitter i stol ledsna över att inte kunna gå medens jag mest kände att ”men skärp er det är så här det ser ut, det är bara att acceptera”.

På många vis har jag accepterat min funktionsnedsättning och som jag har skrivit många gånger förut så låter jag inte min funktionsnedsättning stoppa mig fysiskt från det jag vill göra. Jag skulle heller aldrig sitta hemma och inte försöka fixa saker och det har aldrig någonsin funnits i min värld att min funktionsnedsättning ska få stoppa mig från att arbeta eller klara mig själv. Men den senaste tiden har jag funderat mer på det här med acceptans, och när jag tänker efter så är det många bitar som jag faktiskt inte har lärt mig förhålla mig till på ett bra vis.

Jag har på något vis har jag blandat ihop de här med ett icke anpassat samhälle med att jag inte är värd någonting och jag blandar ihop folks okunskap med att jag inte är värd någonting och det påverkar mig hela tiden. Det påverkar mig främst i sociala sammanhang med icke funktionsnedsatta då jag lätt trycker ner mig själv och känner mig i underläge och det gör mig nervös och sociala sammanhang blir därför ibland svåra. Jag glömmer liksom bort att jag är en vuxen värdefull 27åring som har lika stor rätt att ta plats som alla andra.

Sedan finns det också så mycket som jag har blundat för hela mitt liv, som i situationer där jag faktiskt är diskriminerad. Jag intervjuade tex min danslärare i veckan och då kom vi in på de här med dansutbildningar. Det finns liksom så många sammanhang där jag bara har tagit föregivet att jag inte är välkommen i och tanken på att jag att tex skulle kunnat gått dans på gymnasiet har aldrig slagit mig. Jag har liksom bara accepterat att det skulle vara ett utbildning som jag inte skulle få gå. Men egentligen, hur kan det få vara så att jag inte skulle få vara välkommen på en dansutbildning och varför ska det vara en grej att Spinn är ett s.k integrerad dansgrupp? Varför finns ens ordet integrerad? Varför skulle inte jag helt självklart få kunna gå vilken dansutbildning som helst?

Jag har liksom ”accepterat” att jag inte är välkommen på så många platser och jag blir förvånad när jag faktiskt på riktigt känner att jag är välkommen och får vara med. Men hur kan det få vara så att det ska vara en stor grej att jag blir behandlad som vilken 27 åring som helst? Hur kan det vara så att det inte är självklart?

Innan jag började i Spinn så hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna få vara med i någon dansgrupp och jag kunde verkligen inte förstå att det faktiskt finns de som sitter i stol som jobbar professionellt som dansare. Jag trodde inte att vi hade de möjligheterna och när inte ens jag har förstått hur stora möjligheter jag faktiskt har (alltså i många olika sammanhang) så kan jag förstå att de som aldrig har träffat någon i stol tidigare inte kan förstå hur mycket även jag klarar av.

Jag har verkligen börjat reflektera över detta nu och det har gjort att jag har börjat göra en förändring och jag har börjat ta för mig mer naturligt i fler sammanhang och jag märker hur mycket bättre jag mår av det. När jag har börjat reflektera över detta så har jag också börjat inse mer och mer hur ofta jag faktiskt förminskar mig själv och inte själv ser mig som en självklar del i många situationer. Tex så var jag i ett nytt sammanhang för några veckor sedan och jag kom oanmäld och ingen visste att jag satt i stol och detta var väldigt jobbigt för mig. Men varför ska det vara jobbigt? Varför gick jag inte bara dit lika självklart som alla andra? Varför ska jag ens behöva vara orolig för andras reaktion bara för att jag sitter istället för går?

Detta blev ett rörigt inlägg, men jag ville mest få fram att jag har en hel del att jobba på när det gäller mitt egenvärde och när det gäller att förstå hur stora möjligheter jag faktiskt i har i samhället bara jag vågar ta för mig. Jag ville också våga närma mig de rum där jag faktiskt inte är välkommen, men att det inte betyder att jag inte är värd någonting för det.

ensam

alslingan

Känt mig sjuk men ändå bra

Publicerat 16 maj, 2017

Fortsätter att uppleva fördelarna med en högre vikt

Jag har haft några veckors svackor med en kropp som strulat och jag har känt mig både sjuk och orkeslös och det har gjort mig omotiverad till det mesta och inte ens mina intressen har känts lockande. Men nu känns det som att jag är på gång igen och att kroppen håller på att återhämta sig och antagligen har det varit utsättningssymtom jag haft som nu börjar ge sig. Så nu börjar jag känna igen mig själv och mitt go och jag är återigen glad.

Förutom att kroppen har strulat och jag har varit säker på att jag har alla möjliga sjukdomar så har jag ändå på något vis varit ganska lugn.
Jag har inte haft den där inre oron som jag brukar tampas med och jag känner mig mer självsäker än på länge.
Att det å ena sidan har varit så jobbigt och att de å andra sidan har varit bättre än på väldigt länge har gjort allt väldigt dubbelt.
Som jag har skrivit om tidigare så har jag gått upp lite i vikt pga att jag har trappar ner min medicin och konstigt nog fortsätter jag att inte ha panik över det. På något vis känner jag mig finare än på länge och mina kläder sitter både uppe och dessutom snyggt.  Jag har haft två par träningsbyxor i storlek XS som jag knappt har använt eftersom de inte suttit snyggt, men nu sitter de perfekt. Lika så med ett par jeans som alltid suttit lite löst men som nu mer sitter precis så som de ska göra och jag känner mig fin i dem. Min viktuppgång gör också att jag på något vis känner mig mer vuxen.

Därför överväger jag nu att inte försöka gå ner i vikt igen eftersom jag både trivs med att se ut så här och det känns som att min kropp mår bra.

Här är en lista på allt positivt jag upplever av att ha gått upp i vikt:

Får inte akuta blodsockerfall
Blir mätt
Behöver inte äta mellanmål stora som en middag för att bli mätt och inte gå ner i vikt
Lugnare
Känner mig mer vuxen
Mindre ångest
Känner mig fin
Mer självsäker
Kan fokusera på annat än min vikt
Kan fokusera på annat än hur mycket mina muskler syns
Tänker inte lika mycket på mat
Kan gå hemifrån utan att ha med mig massa mellanmål
Jag behöver inte när jag är i stan akut köpa massa proteinbars för att jag inte klarar mig hem

Så ja…. Jag fortsätter nog att se ut så här.

skogsbilder
Från vänster: 2015, 2016, 2017

nyår

En lite tyngre med gladare kropp

Publicerat 5 maj, 2017

Jag sörjer att mina magrutor är borta och att mina armar inte är lika definierade men jag tror det är värt det

Jag har alltid varit ganska liten och under många år så höll jag samma vikt och jag visste vad jag behövde äta för att min kropp skulle må bra. Om jag någon gång (vilket hände ibland) vägde mindre så protesterade min kropp med en gång och därför gjorde jag något åt det eftersom det inte var värt det.

Sedan flyttade jag in på ett internat där de serverade allt annat än nyttig och efter ett år med den maten och ingen mer motion än promenader så vägde jag plötsligt mer än någonsin. Jag kände att min vikt begränsade mig fysiskt och jag bestämde mig därför för att försöka gå ner lite i vikt. Egentligen tyckte jag inte att jag var särskilt stor men jag vill ändå gå ner i vikt för att saker och ting skulle bli lättare fysiskt.
Ganska så snabbt gick jag ner det jag hade tänkt mig och ganska så snart hade jag gått ner mer än det. Jag blev ännu mer nöjd med mitt utseende och jag gillade att känna mig smal även fast jag visste att det inte var det bästa för min kropp.

Jag fortsatte att äta lite mindre än vad jag egentligen mådde bra utav och jag fortsatte att trotsa min kropp och priset jag fick betala var att jag mådde sämre psykiskt.

När jag hade hållit på så ett tag så började jag med en ny medicin som visade sig höja min ämnesomsättning. Och sedan jag började med den så har det inte varit några problem för mig att hålla den där lite lägre vikten som kroppen aldrig tidigare har accepterat. Det var helt plötsligt lätt att vara smal och jag kunde äta typ allt. Men även om jag lätt kunde vara smal så blev mitt mående ändå sämre så fort jag gick ner något hekto eftersom jag inte hade några marginaler.

Medicinen hjälpte mig väldigt mycket från början och jag var inte ledsen över biverkningen med högre ämnesomsättning. Men nu det senaste året så har jag funderat på om den fortfarande verkligen hjälper mig eller om den inte gör mer skada än nytta. Men eftersom den har gjort mig smal så har jag ändå fortsatt med den.
Men för några veckor sedan kände jag att det fick vara nog. Jag vill inte länge ha de biverkningar som jag tror att medicinen har gett mig (alltså andra än viktnedgång) och därför bestämde jag mig för att minska ner på den och det har jag gjort nu. Men dosen som jag har nu har jag ändå haft till och från förut och då har jag också kunnat vara smal.

Nu var det bara några veckor sedan jag minskade ner på medicinen så det är svårt att veta vad som är vad och vad som kommer att stabilisera sig med tiden. Men för det första så känner jag att de biverkningar som jag upplevde är borta och jag mår bättre än på länge på flera olika vis. Vissa biverkningar har gjort det svårt för mig i sociala sammanhang och på jobbet och det är bort nu.

MEN jag har också gått upp tre kilo på två veckor vilket känns helt galet! Nu vet jag inte riktigt vad det beror på och det kan ju hända att det är en del vätska eftersom jag märker att mina ben är väldigt svullna. Men det känns i alla fall helt galet. Det konstiga är också att jag är mycket mindre hungrig. Men något som är ännu konstigare är också att jag inte har panik. Det är som att jag äntligen känner igen i spegeln igen eftersom jag nu ser ut så som jag har gjort sedan jag blev vuxen och på något vis tycker jag faktiskt det är fint.
Jag märker också att min kropp mår bättre än på väldigt länge och det känns egentligen som att det är mer så här min kropp vill se ut.

Jag sörjer att mina magrutor är borta och att mina armar inte är lika definierade. Men om det är priset jag får betala av att vara glad, känna mig stark, vara lugn, ha energi, slippa akuta blodsockerfall och att inte behöva äta var tredje timma så är det värt det!

10986157_1621970464688503_201952278_n