Följ oss på Facebook

header-blogg-1
porätt 1

Acceptans trots otillgängligt och okunskap

Publicerat 19 maj, 2017

Jag har liksom på något vis accepterat att jag inte är lika mycket värd som gående personer och att det är så det

När jag var tonåring så var många av mina kompisar som sitter i stol ledsna över att inte kunna gå medens jag mest kände att ”men skärp er det är så här det ser ut, det är bara att acceptera”.

På många vis har jag accepterat min funktionsnedsättning och som jag har skrivit många gånger förut så låter jag inte min funktionsnedsättning stoppa mig fysiskt från det jag vill göra. Jag skulle heller aldrig sitta hemma och inte försöka fixa saker och det har aldrig någonsin funnits i min värld att min funktionsnedsättning ska få stoppa mig från att arbeta eller klara mig själv. Men den senaste tiden har jag funderat mer på det här med acceptans, och när jag tänker efter så är det många bitar som jag faktiskt inte har lärt mig förhålla mig till på ett bra vis.

Jag har på något vis har jag blandat ihop de här med ett icke anpassat samhälle med att jag inte är värd någonting och jag blandar ihop folks okunskap med att jag inte är värd någonting och det påverkar mig hela tiden. Det påverkar mig främst i sociala sammanhang med icke funktionsnedsatta då jag lätt trycker ner mig själv och känner mig i underläge och det gör mig nervös och sociala sammanhang blir därför ibland svåra. Jag glömmer liksom bort att jag är en vuxen värdefull 27åring som har lika stor rätt att ta plats som alla andra.

Sedan finns det också så mycket som jag har blundat för hela mitt liv, som i situationer där jag faktiskt är diskriminerad. Jag intervjuade tex min danslärare i veckan och då kom vi in på de här med dansutbildningar. Det finns liksom så många sammanhang där jag bara har tagit föregivet att jag inte är välkommen i och tanken på att jag att tex skulle kunnat gått dans på gymnasiet har aldrig slagit mig. Jag har liksom bara accepterat att det skulle vara ett utbildning som jag inte skulle få gå. Men egentligen, hur kan det få vara så att jag inte skulle få vara välkommen på en dansutbildning och varför ska det vara en grej att Spinn är ett s.k integrerad dansgrupp? Varför finns ens ordet integrerad? Varför skulle inte jag helt självklart få kunna gå vilken dansutbildning som helst?

Jag har liksom ”accepterat” att jag inte är välkommen på så många platser och jag blir förvånad när jag faktiskt på riktigt känner att jag är välkommen och får vara med. Men hur kan det få vara så att det ska vara en stor grej att jag blir behandlad som vilken 27 åring som helst? Hur kan det vara så att det inte är självklart?

Innan jag började i Spinn så hade jag ingen tanke på att jag skulle kunna få vara med i någon dansgrupp och jag kunde verkligen inte förstå att det faktiskt finns de som sitter i stol som jobbar professionellt som dansare. Jag trodde inte att vi hade de möjligheterna och när inte ens jag har förstått hur stora möjligheter jag faktiskt har (alltså i många olika sammanhang) så kan jag förstå att de som aldrig har träffat någon i stol tidigare inte kan förstå hur mycket även jag klarar av.

Jag har verkligen börjat reflektera över detta nu och det har gjort att jag har börjat göra en förändring och jag har börjat ta för mig mer naturligt i fler sammanhang och jag märker hur mycket bättre jag mår av det. När jag har börjat reflektera över detta så har jag också börjat inse mer och mer hur ofta jag faktiskt förminskar mig själv och inte själv ser mig som en självklar del i många situationer. Tex så var jag i ett nytt sammanhang för några veckor sedan och jag kom oanmäld och ingen visste att jag satt i stol och detta var väldigt jobbigt för mig. Men varför ska det vara jobbigt? Varför gick jag inte bara dit lika självklart som alla andra? Varför ska jag ens behöva vara orolig för andras reaktion bara för att jag sitter istället för går?

Detta blev ett rörigt inlägg, men jag ville mest få fram att jag har en hel del att jobba på när det gäller mitt egenvärde och när det gäller att förstå hur stora möjligheter jag faktiskt i har i samhället bara jag vågar ta för mig. Jag ville också våga närma mig de rum där jag faktiskt inte är välkommen, men att det inte betyder att jag inte är värd någonting för det.

ensam

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*