Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2017 oktober

våga

Danslektion efter Rovereto

Publicerat 30 oktober, 2017

När man vågar någonting riktigt svårt så kan de som tidigare känts svårt kännas så enkelt.

Förra veckan hade jag första vanliga danslektionen sedan Rovereto och jag ska försöka skriva lite om känslan under och efter den lektionen.
Trots att alla är så himla snälla på SpinnUnga och att det är en fantastisk miljö så har det för det mesta varit en liten anspänning att gå dit. Från början var denna anspänning riktigt stor och jag funderade ibland på om det tog mer energi än vad det gav och om det var värt det.
Orsaken till den här anspänningen har varit som så ofta i mitt liv, min prestationsångest. De andra som är med i SpinnUnga har mycket mer erfarenhet av dans än vad jag har och de flesta har en annan fysisk funktionsuppsättning än vad jag har och detta har gjort att min rädsla för att göra bort mig och att inte duga har varit stor. Jag vet att detta enbart har varit i mitt egna huvud eftersom ingen annan haft några andra förväntningar på mig än de som jag redan gör. De har låtit mig ta det i min egna takt och när det har varit saker som j2013124144336050836346_sbigag tyckt har varit för svåra så har jag fått hoppa det tills jag är redo.

Min förhoppning med Rovereto var bl.a att lektionerna med SpinnUnga sedan skulle bli lättare och förra veckan var första vanliga lektionen efter resan. Så fort jag kom dit kände jag en annan trygghet än innan och bara att prata med alla var lättare nu än innan resan. Tänk bara en sån sak som att alla pratade svenska! I Italien skedde ju de mesta sociala på engelska, men nu kunde jag med lätthet förstå vad alla sa och jag kunde uttrycka mig utan problem.
Själva lektionen kändes också så himla lyxig! Jag behövde inte anstränga mig alls för att förstå vad min danslärare sa eftersom hon självklart pratade svenska. Sedan var det också som att jag för första gången verkligen kunde koncentrera mig på vad hon sa och försöka ta in det istället för att bara fokusera på mig själv och att jag skulle göra ”rätt”.
För första gången var det som att jag äntligen kunde ta in det hon brukar prata om att hitta rörelsen i våra kroppar och att anpassa dem efter våran kropp. Innan har jag mest försökt härma för att göra rätt även om en viss rörelse inte passat mig kropp. Men nu försökte jag istället verkligen förstå syftet med en viss rörelse och att göra den så att den passade min kropp. Det gjorde att en nyfikenhet växte i mig som gjorde att jag ville fortsätta utforska för att hitta rörelser som passar min kropp.
Vi skulle även göra några övningar som vi gjort tidigare som jag då tyckt varit jobbiga eftersom jag varit rädd att göra ”fel”. Men nu tyckte jag bara det var roligt och försökte hitta alternativ som passade mig och jag kände ingen prestationsångest alls.
Att jobba två och två har också skapat en viss stress hos mig eftersom pressen att göra ”rätt” har växt då eftersom jag inte vill förstöra för den andra, men nu gjorde jag det med nyfikenhet och jag vågade utforska olika vis att jobba på tillsammans. Det svåraste jag vet när det gäller att jobba i par eller fler är kontaktimprovisation eftersom det ger mig extrem prestationsångest vilket gör att det inte fungerar. Men nu vågade jag testa lättare kontaktimprovisation och det var så roligt.
På slutet av lektionen skulle vi även göra en lättare övning i grupp och innan hade även den varit svår och mina egna tankar om mig själv hade gjort den svår.

Men nu var det som att allt bara fungerade. Inte så att allt bara var lätt utan mer som att all min prestationsångest försvann och jag hade bara ha roligt och vågade testa. Jag kunde vara mig själv och slappna av på samma vis som jag kan på gymmet där jag känner mig så trygg. Det var en helt underbar känsla och för första gången gav det bara massa en massa energi av att vara där istället för att det ta energi på grund av min prestationsångest. Missförstå mig inte, det har varit superkul och utmanande på ett roligt vis innan också, men min prestationsångest har gjort det så svårt för mig. Men nu kunde jag släppa det och bara tillåta mig försöka och att utforska och det var så underbart.

Så nu känner jag mig riktigt glad över att jag inte gett upp trots att det varit svårt många gånger och jag är så glad över att jag kom i väg till Rovereto.
Jag ser också väldigt mycket fram emot nästa repetition som tyvärr inte är fören nästa vecka.

 

Rovereto

Koreografiskt labb i Rovereto

Publicerat 23 oktober, 2017

En underbar resa som fick mig att växa

Jag har ju lovat att skriva om min resa till Rovereto, vilket jag inte har gjort än. Men det har varit så mycket att smälta att det har varit svårt att sätta ord på allt, men jag ska ge det ett försök nu.

Vi kom dit en lördag och samma kväll skulle vi gå på Candocos nya föreställning. Jag hade sett så mycket fram emot det och föreställningen var precis lika bra som jag hade hoppats på. Det var intressant att se alla dessa proffsiga dansare med olika funktionsuppsättningar. Alla hade fullt fokus på scenen och var 100% närvarande hela tiden.
Efteråt hälsade vi på dem i Candoco och det var kul att träffa några av dem som skulle vara med i labbet.

22773315_10155121031757406_1275262434_nDagen efter hade vi en ledig dag men på kvällen gick vi till studion där vi skulle vara och hälsade på alla från de andra kompanierna. Vi var ungefär fem olika kompanier från olika länder för personer med olika funktionsuppsättningar. När vi kom till studion och hälsade på alla underbara människor blev jag så taggad och ville dra igång med en gång. Så fort jag träffade alla märkte jag vilka fantastiska människor alla var, alla var så välkomnande och det gjorde mig lugn och förväntansfull över den kommande veckan. Redan då bestämde jag mig för att försöka ta in allt och att verkligen ta tillvara på den kommande veckan.

När det på morgonen efter var dags att börja så samlades vi alla i stora studion för att ha en gemensam morgonklass och den gick jättebra och jag började tänka att jag nog skulle klara av detta även om det säkert stundtals skulle bli en stor utmaning. Efter klassen presenterade sig de tre koreograferna som vi skulle jobba med. Det var tre personer med olika funktionsuppsättningar och det var då som jag fick den första ”aha upplevelsen”. Två hade en funktionsuppsättning som stod ut från normen och den tredje hade en icke normbrytande funktionsuppsättning. Det var också då jag förstod hur mycket jag har att lära och inse att vi alla oavsett funktionsuppsättning har stora möjligheter inom många områden och just detta kom att prägla hela veckan.

jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om resan men jag ska hålla mig till d22782391_10155121030437406_1990174278_nen fantastiska stämningen med underbara människor som jag önskar att få träffa igen. Det fanns tre saker som oroade mig mest inför resan och det var 1. Hur skulle jag klara av nivån på klasserna eftersom jag är mer eller mindre nybörjare? 2. Hur skulle det fungera med språket eftersom jag är så dålig på Engelska? 3. Hur skulle jag klara av att träffa så här mycket nya människor hela dagarna? Skulle jag ens klara av att ta för mig något och öppna munnen? Det var dessa tre saker som oroade mig mest och visst det var lite svårt till och från men allt gick så himla bra eftersom alla vara så snälla. Redan efter första dagen med klasser vågade jag mig på att ta en promenad med några från de andra kompanierna, där alltså ingen kunde svenska. Först tvekade jag men jag gjorde det och det gick bra och jag kunde till och med få ur mig några meningar och detta stärkte mig. Trots min dåliga Engelska hade alla så stort tålamod.

För varje dag som gick så blev jag gladare och gladare över den fantastiska stämningen, alla umgicks med varandra och alla tog hänsyn till varandras olikheter och det fanns inget dömande mot någon. Det var en värld där alla lärde av varandra och det fanns inget av de som så ofta annars finns i samhället, nämligen att den normativa människan lär den ickenormativa. Vi vara bara en grupp dansare som möttes och lärde av varandra. Det fanns inget som hette funktionsnedsättningar. Hela veckan var som det perfekta samhället, ickedömande, fokus på möjlig22782333_10155121032217406_1405389674_nheterna och konsten som vi skapade tillsammans.
Det var den ickedömande synen som gjorde att det gick så bra och sista kvällen under avslutningsfesten satt jag och funderade på hur jag skulle kunna ta med mig lite av detta hem och den tanken har jag inte gett upp än.

Själva klasserna var också så inspirerande och jag kände att jag blev både säkrare och lärde mig mycket under veckan.
Egentligen var jag tilldelad en koreograf som jag tyckte väldigt mycket om som person, men jag kände redan efter första klassen att detta skulle bli en onödigt stor utmaning för mig. Det som var svårt med den koreografen var dels att det var väldigt mycket filosofiskt prat på engelska och inte så mycket dans och det gjorde att jag inte kunde ta till mig så mycket eftersom jag inte förstod samtalen. Så som tur var kunde jag byta och jag bytte till en koreograf som jobbade väldigt fysiskt med hög musik med bygget bas och det passade mig bra. Det var väldigt roligt att jobba med honom och det kändes lite som att gå in i hans huvud och hans tankar. Han hade idéer som han vill testa på oss vilket vi fick göra tills han var nöjd och det var ett väldigt intressant arbete.

Det var långa och intensiva dagar och vi dansade först mellan 10-11.30 och sedan 12.00-13.00 och sedan hade vi lunch till 14.30 och hade klass igen till kl 17.00 och sedan hade vi två timmar till en gemensam middag kl 19.00 och efter det hade vi vissa dagar gemensam aktivitet.

Den här resan är något som jag kommer att minnas för livet och jag växte verkligen under veckan. Känslan av att jag klarat av något som jag från början trodde skulle vara näst intill övermäktig var underbar. Nu känner jag också att efter ha klarat av den här resan så är jag redo att börja resa själv och det är något jag börjat planera för.

Kattma

Premiär av Huset vid vägens början

Publicerat 4 oktober, 2017

I lördags hade vi äntligen premiär med Teater Kattmas nya uppsättning Huset vid vägens början.
Det kändes så sjukt att något som en jobbat för i ett år är nu.
Tanken var från början att vi skulle haft premiär i våras men Hans som är regissör valde att skjuta upp på det tills nu i höst och först tyckte jag det var lite tråkigt eftersom jag var så inställd på att att ha premiär redan under våren. Men när jag hade smält att vi skulle ha premiären senare så kändes det mycket bättre. Jag avskyr att hasta igenom något som egentligen hade kunnat bli så mycket bättre om en hade haft mer tid och gjort det mer ordentligt.
I januari fick vi manuset och jag gillade det med en gång och var säker på att detta skulle bli en bra föreställning. Jag började plugga på lite i våras för att inte behöva trycka in all manus sista månaden. Men när sommaren var här började jag kä14141543_784187361722405_8969961812262397588_nnna mig riktigt stressad över att inte hinna lära mig allt och jag ville inte behöva känna den här stressen hela sommaren. Men som vanligt var inte min stress helt befogad vilket jag märkte när jag bad min kompis förhöra i början av juli och det visade sig att jag kunde nästan allt redan då. Så första repetitionen efter sommaruppehållet valde jag att köra utan manus och det gick bra. Efter det körde jag alla repetitioner utan manus förutom en gång när jag var riktigt sjuk.
Förutom att det har varit ganska mycket jobb med att plugga manus så har vi övat väldigt mycket på placeringar, kroppsspråk, ansiktsuttryck och pauseringar och det tycker jag nästan varit det svåraste. Men även detta satte vi alla tillslut.
Det har varit ett stort arbete med den här föreställningen men det har också gett mig så himla mycket. Jag trivs så himla bra i gruppen och jag har enda sedan början känt mig helt trygg och jag kan alltid vara mig själv. Egentligen tycker jag att sammanhang som handlar mycket om att prestera är väldigt svåra och om det sociala inte fungerar i de sammanhangen så tar det ofta mer än vad det ger. Men eftersom jag känner mig så trygg med Kattma så klarar jag de prestations sammanhanget eftersom gruppen ger mig så mycket. Sedan jag började i Kattma har jag fått nya vänner i alla ådrar.

Nu åter till premiären. Det har varit några skakiga veckor för mig och jag har inte riktigt kunnat fokusera på premiären utan mina tankar har mestadels varit på annat håll. Min tanke var att jag skulle lägga hela lördag förmiddag på att förbereda mig för kvällens premiär men impulsiv som jag är hamnade jag istället på en Zumba klass. Det var inte en jättebra idé att gå på Zumba eftersom jag inte var i form för det och det gick inte alls bra. Men när jag kom hem så började jag gå in i mig själv och in i min karaktär Rebecka och snart kände jag mig redo för premiären. Vi var på plats två timmar innan publiken för att gå igenom det sista, för att förbereda och peppa.
När det var dags kändes jag mig faktiskt relativt lugn och nerverna var under kontroll.
Allt gick väldigt bra även om det som det alltid kommer vara blev lite missar. Men vi alla hjälptes åt och räddade det som uppstod. Jag fick ingen blackout och kom inte av mig och jag är hyfsat nöjd med min insats.
När det var dags för applådtacket kände jag hur all stress rann av mig och jag kunde inte sluta le. När jag efter föreställningen skulle hälsa på några kompisar kom det tårar samtidigt som jag skrattade. Jag var så glad och lättad över att ha klarat av den första föreställningen.
Efteråt hade vi en super trevlig efterfest och då kände jag hur nära vi alla har kommit varandra och det var en underbar känsla.
Jag ser så mycket fram emot den här hösten med tretton föreställningar till.

Vill du se vår föreställning? Klicka på länken för mer info: Kattma

Bild 1: Ann-Marie Fogelberg