Följ oss på Facebook

header-blogg-1
Kattma

Premiär av Huset vid vägens början

Publicerat 4 oktober, 2017

I lördags hade vi äntligen premiär med Teater Kattmas nya uppsättning Huset vid vägens början.
Det kändes så sjukt att något som en jobbat för i ett år är nu.
Tanken var från början att vi skulle haft premiär i våras men Hans som är regissör valde att skjuta upp på det tills nu i höst och först tyckte jag det var lite tråkigt eftersom jag var så inställd på att att ha premiär redan under våren. Men när jag hade smält att vi skulle ha premiären senare så kändes det mycket bättre. Jag avskyr att hasta igenom något som egentligen hade kunnat bli så mycket bättre om en hade haft mer tid och gjort det mer ordentligt.
I januari fick vi manuset och jag gillade det med en gång och var säker på att detta skulle bli en bra föreställning. Jag började plugga på lite i våras för att inte behöva trycka in all manus sista månaden. Men när sommaren var här började jag kä14141543_784187361722405_8969961812262397588_nnna mig riktigt stressad över att inte hinna lära mig allt och jag ville inte behöva känna den här stressen hela sommaren. Men som vanligt var inte min stress helt befogad vilket jag märkte när jag bad min kompis förhöra i början av juli och det visade sig att jag kunde nästan allt redan då. Så första repetitionen efter sommaruppehållet valde jag att köra utan manus och det gick bra. Efter det körde jag alla repetitioner utan manus förutom en gång när jag var riktigt sjuk.
Förutom att det har varit ganska mycket jobb med att plugga manus så har vi övat väldigt mycket på placeringar, kroppsspråk, ansiktsuttryck och pauseringar och det tycker jag nästan varit det svåraste. Men även detta satte vi alla tillslut.
Det har varit ett stort arbete med den här föreställningen men det har också gett mig så himla mycket. Jag trivs så himla bra i gruppen och jag har enda sedan början känt mig helt trygg och jag kan alltid vara mig själv. Egentligen tycker jag att sammanhang som handlar mycket om att prestera är väldigt svåra och om det sociala inte fungerar i de sammanhangen så tar det ofta mer än vad det ger. Men eftersom jag känner mig så trygg med Kattma så klarar jag de prestations sammanhanget eftersom gruppen ger mig så mycket. Sedan jag började i Kattma har jag fått nya vänner i alla ådrar.

Nu åter till premiären. Det har varit några skakiga veckor för mig och jag har inte riktigt kunnat fokusera på premiären utan mina tankar har mestadels varit på annat håll. Min tanke var att jag skulle lägga hela lördag förmiddag på att förbereda mig för kvällens premiär men impulsiv som jag är hamnade jag istället på en Zumba klass. Det var inte en jättebra idé att gå på Zumba eftersom jag inte var i form för det och det gick inte alls bra. Men när jag kom hem så började jag gå in i mig själv och in i min karaktär Rebecka och snart kände jag mig redo för premiären. Vi var på plats två timmar innan publiken för att gå igenom det sista, för att förbereda och peppa.
När det var dags kändes jag mig faktiskt relativt lugn och nerverna var under kontroll.
Allt gick väldigt bra även om det som det alltid kommer vara blev lite missar. Men vi alla hjälptes åt och räddade det som uppstod. Jag fick ingen blackout och kom inte av mig och jag är hyfsat nöjd med min insats.
När det var dags för applådtacket kände jag hur all stress rann av mig och jag kunde inte sluta le. När jag efter föreställningen skulle hälsa på några kompisar kom det tårar samtidigt som jag skrattade. Jag var så glad och lättad över att ha klarat av den första föreställningen.
Efteråt hade vi en super trevlig efterfest och då kände jag hur nära vi alla har kommit varandra och det var en underbar känsla.
Jag ser så mycket fram emot den här hösten med tretton föreställningar till.

Vill du se vår föreställning? Klicka på länken för mer info: Kattma

Bild 1: Ann-Marie Fogelberg

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*