Följ oss på Facebook

header-blogg-1
Rovereto

Koreografiskt labb i Rovereto

Publicerat 23 oktober, 2017

En underbar resa som fick mig att växa

Jag har ju lovat att skriva om min resa till Rovereto, vilket jag inte har gjort än. Men det har varit så mycket att smälta att det har varit svårt att sätta ord på allt, men jag ska ge det ett försök nu.

Vi kom dit en lördag och samma kväll skulle vi gå på Candocos nya föreställning. Jag hade sett så mycket fram emot det och föreställningen var precis lika bra som jag hade hoppats på. Det var intressant att se alla dessa proffsiga dansare med olika funktionsuppsättningar. Alla hade fullt fokus på scenen och var 100% närvarande hela tiden.
Efteråt hälsade vi på dem i Candoco och det var kul att träffa några av dem som skulle vara med i labbet.

22773315_10155121031757406_1275262434_nDagen efter hade vi en ledig dag men på kvällen gick vi till studion där vi skulle vara och hälsade på alla från de andra kompanierna. Vi var ungefär fem olika kompanier från olika länder för personer med olika funktionsuppsättningar. När vi kom till studion och hälsade på alla underbara människor blev jag så taggad och ville dra igång med en gång. Så fort jag träffade alla märkte jag vilka fantastiska människor alla var, alla var så välkomnande och det gjorde mig lugn och förväntansfull över den kommande veckan. Redan då bestämde jag mig för att försöka ta in allt och att verkligen ta tillvara på den kommande veckan.

När det på morgonen efter var dags att börja så samlades vi alla i stora studion för att ha en gemensam morgonklass och den gick jättebra och jag började tänka att jag nog skulle klara av detta även om det säkert stundtals skulle bli en stor utmaning. Efter klassen presenterade sig de tre koreograferna som vi skulle jobba med. Det var tre personer med olika funktionsuppsättningar och det var då som jag fick den första ”aha upplevelsen”. Två hade en funktionsuppsättning som stod ut från normen och den tredje hade en icke normbrytande funktionsuppsättning. Det var också då jag förstod hur mycket jag har att lära och inse att vi alla oavsett funktionsuppsättning har stora möjligheter inom många områden och just detta kom att prägla hela veckan.

jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om resan men jag ska hålla mig till d22782391_10155121030437406_1990174278_nen fantastiska stämningen med underbara människor som jag önskar att få träffa igen. Det fanns tre saker som oroade mig mest inför resan och det var 1. Hur skulle jag klara av nivån på klasserna eftersom jag är mer eller mindre nybörjare? 2. Hur skulle det fungera med språket eftersom jag är så dålig på Engelska? 3. Hur skulle jag klara av att träffa så här mycket nya människor hela dagarna? Skulle jag ens klara av att ta för mig något och öppna munnen? Det var dessa tre saker som oroade mig mest och visst det var lite svårt till och från men allt gick så himla bra eftersom alla vara så snälla. Redan efter första dagen med klasser vågade jag mig på att ta en promenad med några från de andra kompanierna, där alltså ingen kunde svenska. Först tvekade jag men jag gjorde det och det gick bra och jag kunde till och med få ur mig några meningar och detta stärkte mig. Trots min dåliga Engelska hade alla så stort tålamod.

För varje dag som gick så blev jag gladare och gladare över den fantastiska stämningen, alla umgicks med varandra och alla tog hänsyn till varandras olikheter och det fanns inget dömande mot någon. Det var en värld där alla lärde av varandra och det fanns inget av de som så ofta annars finns i samhället, nämligen att den normativa människan lär den ickenormativa. Vi vara bara en grupp dansare som möttes och lärde av varandra. Det fanns inget som hette funktionsnedsättningar. Hela veckan var som det perfekta samhället, ickedömande, fokus på möjlig22782333_10155121032217406_1405389674_nheterna och konsten som vi skapade tillsammans.
Det var den ickedömande synen som gjorde att det gick så bra och sista kvällen under avslutningsfesten satt jag och funderade på hur jag skulle kunna ta med mig lite av detta hem och den tanken har jag inte gett upp än.

Själva klasserna var också så inspirerande och jag kände att jag blev både säkrare och lärde mig mycket under veckan.
Egentligen var jag tilldelad en koreograf som jag tyckte väldigt mycket om som person, men jag kände redan efter första klassen att detta skulle bli en onödigt stor utmaning för mig. Det som var svårt med den koreografen var dels att det var väldigt mycket filosofiskt prat på engelska och inte så mycket dans och det gjorde att jag inte kunde ta till mig så mycket eftersom jag inte förstod samtalen. Så som tur var kunde jag byta och jag bytte till en koreograf som jobbade väldigt fysiskt med hög musik med bygget bas och det passade mig bra. Det var väldigt roligt att jobba med honom och det kändes lite som att gå in i hans huvud och hans tankar. Han hade idéer som han vill testa på oss vilket vi fick göra tills han var nöjd och det var ett väldigt intressant arbete.

Det var långa och intensiva dagar och vi dansade först mellan 10-11.30 och sedan 12.00-13.00 och sedan hade vi lunch till 14.30 och hade klass igen till kl 17.00 och sedan hade vi två timmar till en gemensam middag kl 19.00 och efter det hade vi vissa dagar gemensam aktivitet.

Den här resan är något som jag kommer att minnas för livet och jag växte verkligen under veckan. Känslan av att jag klarat av något som jag från början trodde skulle vara näst intill övermäktig var underbar. Nu känner jag också att efter ha klarat av den här resan så är jag redo att börja resa själv och det är något jag börjat planera för.

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*