Följ oss på Facebook

header-blogg-1
våga

Danslektion efter Rovereto

Publicerat 30 oktober, 2017

När man vågar någonting riktigt svårt så kan de som tidigare känts svårt kännas så enkelt.

Förra veckan hade jag första vanliga danslektionen sedan Rovereto och jag ska försöka skriva lite om känslan under och efter den lektionen.
Trots att alla är så himla snälla på SpinnUnga och att det är en fantastisk miljö så har det för det mesta varit en liten anspänning att gå dit. Från början var denna anspänning riktigt stor och jag funderade ibland på om det tog mer energi än vad det gav och om det var värt det.
Orsaken till den här anspänningen har varit som så ofta i mitt liv, min prestationsångest. De andra som är med i SpinnUnga har mycket mer erfarenhet av dans än vad jag har och de flesta har en annan fysisk funktionsuppsättning än vad jag har och detta har gjort att min rädsla för att göra bort mig och att inte duga har varit stor. Jag vet att detta enbart har varit i mitt egna huvud eftersom ingen annan haft några andra förväntningar på mig än de som jag redan gör. De har låtit mig ta det i min egna takt och när det har varit saker som j2013124144336050836346_sbigag tyckt har varit för svåra så har jag fått hoppa det tills jag är redo.

Min förhoppning med Rovereto var bl.a att lektionerna med SpinnUnga sedan skulle bli lättare och förra veckan var första vanliga lektionen efter resan. Så fort jag kom dit kände jag en annan trygghet än innan och bara att prata med alla var lättare nu än innan resan. Tänk bara en sån sak som att alla pratade svenska! I Italien skedde ju de mesta sociala på engelska, men nu kunde jag med lätthet förstå vad alla sa och jag kunde uttrycka mig utan problem.
Själva lektionen kändes också så himla lyxig! Jag behövde inte anstränga mig alls för att förstå vad min danslärare sa eftersom hon självklart pratade svenska. Sedan var det också som att jag för första gången verkligen kunde koncentrera mig på vad hon sa och försöka ta in det istället för att bara fokusera på mig själv och att jag skulle göra ”rätt”.
För första gången var det som att jag äntligen kunde ta in det hon brukar prata om att hitta rörelsen i våra kroppar och att anpassa dem efter våran kropp. Innan har jag mest försökt härma för att göra rätt även om en viss rörelse inte passat mig kropp. Men nu försökte jag istället verkligen förstå syftet med en viss rörelse och att göra den så att den passade min kropp. Det gjorde att en nyfikenhet växte i mig som gjorde att jag ville fortsätta utforska för att hitta rörelser som passar min kropp.
Vi skulle även göra några övningar som vi gjort tidigare som jag då tyckt varit jobbiga eftersom jag varit rädd att göra ”fel”. Men nu tyckte jag bara det var roligt och försökte hitta alternativ som passade mig och jag kände ingen prestationsångest alls.
Att jobba två och två har också skapat en viss stress hos mig eftersom pressen att göra ”rätt” har växt då eftersom jag inte vill förstöra för den andra, men nu gjorde jag det med nyfikenhet och jag vågade utforska olika vis att jobba på tillsammans. Det svåraste jag vet när det gäller att jobba i par eller fler är kontaktimprovisation eftersom det ger mig extrem prestationsångest vilket gör att det inte fungerar. Men nu vågade jag testa lättare kontaktimprovisation och det var så roligt.
På slutet av lektionen skulle vi även göra en lättare övning i grupp och innan hade även den varit svår och mina egna tankar om mig själv hade gjort den svår.

Men nu var det som att allt bara fungerade. Inte så att allt bara var lätt utan mer som att all min prestationsångest försvann och jag hade bara ha roligt och vågade testa. Jag kunde vara mig själv och slappna av på samma vis som jag kan på gymmet där jag känner mig så trygg. Det var en helt underbar känsla och för första gången gav det bara massa en massa energi av att vara där istället för att det ta energi på grund av min prestationsångest. Missförstå mig inte, det har varit superkul och utmanande på ett roligt vis innan också, men min prestationsångest har gjort det så svårt för mig. Men nu kunde jag släppa det och bara tillåta mig försöka och att utforska och det var så underbart.

Så nu känner jag mig riktigt glad över att jag inte gett upp trots att det varit svårt många gånger och jag är så glad över att jag kom i väg till Rovereto.
Jag ser också väldigt mycket fram emot nästa repetition som tyvärr inte är fören nästa vecka.

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*