Följ oss på Facebook

header-blogg-1

2017 november

jag gräset

Att leva med extremt starka känslor

Publicerat 17 november, 2017

Jag är en väldigt känslosam person. Alla känslor jag känner blir nästan alltid extremt starka. Går jag inför något så går jag inför det till minst 100 %. Och jag får ofta världens bästa idéer. Eller jag tycker att det är världens bästa idé tills jag har lugnat ner mig lite eller fram tills att jag pratat med någon som tagit ner mig på jorden igen.
Ibland när jag verkligen tycker att en sak är världens bästa idé så startar jag nya projekt och är helt säker på att jag vill ägna hela mitt liv åt detta och ibland blir det väldigt bra men ofta så kommer jag på att detta kanske inte var världens bästa idé och tröttnar.
Ibland när jag lär känna nya personer som jag gillar väldigt mycket så har jag en tendens att verkligen tala om detta för personen och det blir ibland väldigt bra, men ibland så skrämmer jag bort personen eftersom jag blir för på. Men jag blir ju bara så himla glad och jag vill så gärna visa min uppskattning. Men om då personen tycker detta är jobbigt och på något vis drar sig undan så blir jag så himla ledsen och hela min värld rasar för ett tag. Världen rasar tills jag hittar något annat att engagera mig i. Även om min värld rasar ganska ofta så är jag alltid snart på banan igen och har kommit på nya tankar och idéer kring saker jag vill testa eller lärt känna en ny person att umgås med.

När jag är glad så är jag ofta väldigt glad och allt känns toppen och underbart och jag är säker på att detta är det nya och att alla svårigheter har löst sig eller försvunnit. Men sedan händer något och jag rasar igen och då är det den enda känslan som existerar och jag är säker på att det alltid kommer att vara så här och att allt är totalt meningslöst och detta talar jag om för min omgivning. Men min omgivning har börjat se mina mönster och säger väl mest ”jaja, det går över. Du sa precis likadant för en månad sedan, men förra veckan var du ju jätteglad och sa att allt gick hur bra som helst. Gå hem och vila så ska du se att det känns bättre snart”.

Jag är också en ganska impulsiv person. Inte så att det skadar mig tex rent ekonomiskt och jag tar inge större dumma beslut eftersom jag ändå är ganska förnuftig. Men jag är ganska impulsiv när det gäller relationer och ganska ofta känner jag att jag verkligen måste tala om just detta för en person nu! Jag kan liksom inte stoppa mig och skickar då de där mejlet eller de där sms:et till personen och talar om precis det jag känner i stunden. Ofta blir det också ganska bra eftersom det oftast handlar om att jag vill visa min uppskattning och det gör ofta personer glada. Men ibland skickar jag dessa meddelanden när jag inte riktigt är på humör och då har jag ibland råkat såra personer och jag har fått ångra mig efteråt. Även dessa positiva meddelanden kan få jobbiga konsekvenser ibland, särskilt efter att lugnet som infunnit sig av att jag skickat meddelandet har lagt sig och jag inte har hunnit få respons på det jag skrivit. Om jag inte får svar direkt på något positivt jag skrivit så börjar glädjen gå över i panik och rädsla över att mitt meddelande har misstolkats eller att personen inte alls blivit glad och detta skapar panik fram tills det att personen svarat. Men som tur är så brukar jag mest få positiv respons, men de få gånger jag inte fått svar är fruktansvärt jobbiga, särskilt om jag skickat på messenger och ser att personen läst det men inte svarat…

Mitt liv är alltså väldigt känslofyllt och ofta gillar jag det eftersom jag tack vare det får mycket gjort, vågar testa nya saker, ofta kommer med idéer. Det är också ganska trevligt att känna sig så där glad som jag kanske 50 % av tiden gör när det inte är helt tvärt om. Nu har jag börjat lära mig att det är så här jag fungerar och jag har börjat lära mig att hantera det, det gör att jag lättare kan hantera de mindre glada perioderna eftersom jag vet att dem går över. Jag har också börjat lära mig att inte starta allt för stora projekt när jag mår bra eftersom jag börjat lära mig att jag antagligen inte kommer tycker att detta är världens bästa idé om några dagar.

Att vara så här känslosam tar även väldigt mycket på energin och jag är ofta väldigt trött, och eftersom jag är som jag är så är jag också ganska aktiv och det är kul men tar också på energin. Min trötthet har lett till att jag ofta blivit väldigt stressad och när jag är stressad så har jag haft svårt att ha tillgång till mitt förnuft och därför haft svårt att kanske ta de bästa besluten. Men med tiden har jag lärt känna mig själv och kan hantera mina känslor bättre. Jag vet också ofta vad det är som ger mig sämre perioder och det är just stress eller att aldrig vila hjärnan.

För mig innebär att att vila hjärnan att göra en sak i taget. Vara här och nu och minska ner de kortsiktiga kickarna som jag får av tex sociala medier och dess ytliga bekräftelse. De perioder som jag lyckas med att göra detta egentligen enkla saker för att må bättre, så mår jag så himla mycket bättre och både de glada och det negativa perioderna blir på en lättare nivå och jag mer energi över till det jag verkligen vill ägna mig åt.

Det är ibland tufft att vara så här känslosam men nu när jag lärt mig att förstå mig själv och vet vad jag behöver i de jobbigare perioderna så är det faktiskt mest positivt att vara en känslosam person. Det gäller bara att inse vad just en själv behöver för att må så bra som möjligt.

(Ännu ett exempel på min impulsivitet är kanske just valet av att faktiskt skriva just de här inlägget…Så vi får se om det kommer att vara kvar…Haha…)

promenad1

selma-och-timo

Den 14/8

Publicerat 13 november, 2017

Den 14/8 i år hände det som inte fick hända.

Den 14 Augusti i år var en måndag och jag var ledig. Dagen började som vanliga lediga dagar för mig gör, med sovmorgon. Jag var ledig eftersom jag skulle på ett möte runt lunch. jag hade som vana att släppa ut mina katter innan jag skulle i väg, eller alla fall den ena av dem som hade fått smak på utelivet. Det var nämligen så att jag sedan i mars i år hade jag låtit min ena katt Timo gå fritt ute. Selma hade redan sedan något år tillbaka gått ute fritt men hon hade inte lika stort behov av att vara ute.

Fram tills i mars i år hade jag varit ute med Timo nästan dagligen i koppel eftersom han gick som en hund i koppel. När vi var ute så följde Selma med oss fast utan koppel, hon följde oss vart vi än gick och om vi kom för långt bort så jamade hon anklagande och kom springandes mot oss. Efter kanske en timma så var båda nöjda och ville in och då tog Timo och jag hissen upp och Selma följde med oss.

Men i mars hände något. Jag var ute med katterna varje dag. Timo i koppel och Selma fritt. Men det räckte inte för Timo. Så fort vi kom in så ville han ut igen, men jag hade ingen möjlighet att vara ute med honom hela dagarna. Även om vi var ute flera gånger om dagen så räckte inte det och jag märkte att han mådde dåligt. Han började kissa överallt och situationen blev ohållbar och jag stod inte ut med att se honom må dåligt. Detta pågick i flera veckor och min säng blev också mer eller mindre förstörd.

Därför tog jag efter ett tag beslut om att låta båda katterna gå fritt ute och snart blev Timo som ny igen. Han blev lugn, slutade kissa inne och började helt enkelt bete sig som en lugn och harmonisk katt. Jag var så himla glad över att se båda mina katter må så bra och den övervikt de hade började försvinna från dem. För första gången hade de också ro att ligga och gosa och de bråkade mycket mindre. Både jag och min omgivning märkte hur mycket bättre de mådde.
Men även om de fick vara ute fritt så var de under flera månader under kontrollerade former när jag var hemma eller när jag endast skulle vara borta en kortare stund.
Från början var jag väldigt orolig när de var ute eftersom jag bor precis vid en väg på ena sidan. Men ju längre tiden gick desto lugnare blev jag och jag hoppades på att de skulle vara på andra sidan där de är ett grönområde och ingen väg.

Den här måndagen i augusti ville Timo som vanligt ut så jag släppte ut honom. Selma ville inte ut så henne lät jag vara inne. När jag skulle gå såg jag Timo på andra sidan vägen och det gjorde mig orolig. Jag hade sett honom där tidigare också men det var några månader tidigare och jag hade börjat tänka att han nog hade lärt sig att inte vara på den sidan av vägen. Men det hade han tydligen inte. Jag kunde inte göra så mycket utan gick på mitt möte.

Under mötet hade jag telefonen på stör och på ljudlös. Men helt plötsligt hör jag hur telefonen burrar och jag tar upp telefonen och ser att jag har fem missade samtal från Timos förra jourmatte som hade honom i några veckor innan han kom till mig. Hon slutade inte ringa så tillslut så svarade jag och hon berättade att de hade ringt henne från djursjukhuset och att de hade fått in Timo med djurambulansen. Jag fick totalpanik och började skaka. Samtidigt som jag hade panik hamnade jag i chock och förstod ingenting och varför hade de ring till henne?
Jag avslutade mötet och ringde upp veterinären som sa att det inte såg bra ut och att det bara var att vänta och se. Hon frågade om det var okej att röntga honom och det sa jag att det var.

Det skulle ta ungefär 20 min för mig att ta mig hem från mötet och jag hade ingen bil utan jag behövde åka spårvagnen, men självklart så kom det inga tillgängliga spårvagnar så jag behövde därför gå hem. Jag ringde pappa i panik och sa att jag behövde åka till djursjukhuset och jag frågade om han kunde köra mig, vilket han inte kunde. Mamma och mormor svarade inte heller så jag ringde min kompis Hans som svarade och jag berättade för honom vad som hade hänt och jag frågade om han kunde följa med mig till djursjukhuset. Hans kunde följa med så jag åkte hem, hämtade bilen och sedan åkte jag och hämtade Hans och sedan åkte vi till djursjukhuset.

Jag var i chock och helt panikslagen. Efter en lång väntan blev vi hämtade och veterinären berättade att Timo var jätteskadad. Jag kommer inte ihåg allt vad som hade hänt, men han var förlamad i bakbenen, svansen hade gått av och tarmen hade spruckit. Veterinären sa att det skulle krävas tre stora operationen och att det inte fanns någon garanti för att han skulle bli bra. Antagligen skulle han få leva med smärtor hela livet och han skulle bli inkontinent. Han sa också att detta skulle kosta runt hundratusen kronor. Han rekommenderade mig att avliva honom eftersom hans liv inte skulle vara värdigt. Jag kunde inte ta in det veterinären sa och det var så skönt att jag inte var ensam. Det fanns inte mycket att göra och jag tvingades tillslut uttala orden att jag tagit beslut om att avliva honom.

Sedan gick Hans och jag in på ett annat rum och de hämtade Timo. Han var vaken och jag märkte att han kände igen mig och blev glad över att träffa mig. Allt kändes så overkligt. Hur kunde Timo som var vaken vara så sjuk? Han var ju med, försökte röra sig och kunde följa med blicken. När han såg mig försökte han ställa sig upp men bakbenen bar honom inte.
Jag hoppade ner på golvet och de la Timo i mitt knä och jag la min tröja över honom i fall han frös.

Jag kunde verkligen inte ta in att han var så sjuk när han var vaken. När jag satt där med honom i knät frågade veterinären om jag ville ta med honom eller hans aska hem. Frågan fick mig att bryta ihop. Veterinären lämnade oss så att Hans och jag blev själva med Timo. Jag hade aldrig klarat detta själv så jag var så tacksam över att Hans var med.

Efter ett tag kom en sköterska in med medlet som skulle få honom att somna. Jag grät och la mig så nära Timo jag bara kunde. Han somnade in och Hans sa till sköterskan som jag hade bett honom att göra att jag inte ville ta med mig honom eller askan hem. Jag klarade inte av att ha en död Timo med mig hem och jag skulle heller inte klara av att ta med mig hans aska hem. Jag klarade inte av att skriva under pappret som behövdes innan avlivning så det gjorde Hans.

Det tog inte lång tid innan han blev både stel och kall och det känslan av att känna honom så kommer jag aldrig glömma.

Vi lämnade djursjukhuset, jag körde hem Hans och sedan åkte jag hem till mamma.

I morgon är detta tre månader sedan och det är först nu som jag klarar av att sätta ord på det. Jag har knappt talat om det för någon eftersom det fortfarande gör för ont.

Jag ville bara att mina katter skulle må bra. Jag saknar honom varje dag och jag skulle göra var som helst för att få tillbaka honom.

23574337_10155171554277406_427009883_n 23584763_10155171555932406_121796425_n 23549455_10155171559772406_1855388765_n 23548164_10155171558087406_1605003348_n

 

läger

Jag har en ryggmärgskada

Publicerat 8 november, 2017

Att födas som funktionsnedsatt eller att drabbas av en ryggmärgsskada

Nu kommer jag kanske in på ett känsligt ämne och jag förstår att det inte finns något svar på dessa funderingar som stämmer för alla, så detta är enbart mina tankar. Alla är ju olika, har olika erfarenhet och olika förutsättningar och detta är bara min erfarenhet.
Genom åren har jag många gånger fått frågan ”Vad tror du är värst att födas med en funktionsnedsättning eller att få den senare i livet?”. Och självklart är det som sagt en fråga som inte går att svara eftersom alla tar en sådan sak olika. Men så här har jag alltid tänkt.

Om vi jämför att skada sig som vuxen och att vara född med en funktionsnedsättning så tror jag generellt att det är svårare att födas med en funktionsnedsättning. Anledningen till att jag tänker så är för att när man vuxit upp med en funktionsnedsättning så har man under hela sitt liv fått tampas med fördomar och i många fall utanförskap. I många fall har man varit tvungen att gå igenom en skoltid som var jobbig, antingen socialt där dem som ska vara ens kompisar inte tillåtit en vara med på grund av att en sticker ut. Eller så har en kanske gått i skolan där de inte kunnat anpassa studierna på ett bra vis efter sina särskilda behov.
Förutom skolan så har många fått  stå ut med fördomar kring ”hur en är” pga en viss funktionsnedsättning. Sjukvården är väldigt snabba med att tala om att ”pga din funktionsnedsättningen så kan du inte göra det här eller det här”. Sjukvården är oftast inne på diagnos istället för att faktiskt lyssna på vad just den här individen klarar av oavsett diagnos eller ej.
Vi som är födda med en funktionsnedsättning har ofta blivit ”ihop klumpade” med andra med samma eller liknande diagnos och satta i ”funkis facket”. Vi har sedan vi varit små fått en stämpel på oss som minoritet och vi har fått med oss sedan vi var små att vi inte är välkomna i många rum och sammanhang.

Vi har liksom fått med oss sedan vi var små att våran funktionsnedsättning är en jättestor grej och att vi många gånger blir vår funktionsnedsättning framför en person. Vi har fått lära oss under hela livet att vi är diskriminerade från många platser och många av oss har fått kämpa socialt för att få vara med. Många av oss har också sedan vi varit små fått kämpa med att hela tiden behöva överbevisa att vi faktiskt förstår och att vi är vanliga personer förutom det att vi kanske tar oss fram på ett annat vis än normen. Vi har varit tvungna att stå ut med att många i ens omgivning bara ser vårt funktionshinder och inte oss som person och allt detta gör något med självkänslan och självförtroendet.

Jag själv har väldigt dubbla känslor till min funktionsnedsättning och många gånger förstorar jag upp den just på grund av den erfarenhet jag har av livet. Min erfarenhet är att många jag mött har gjort min fysiska situation till en jättegrej. Jag har även känt att jag inte varit välkommen många gånger och jag har många gånger känt ett utanförskap på grund av det. jag blev hela min uppväxt hänvisad till grupper där andra har liknande funktionsnedsättning som jag har och det var på ett sett bra eftersom jag alltid vart välkommen där. Men jag upplevde under många år att jag inte fick vara med bland normfungerande och detta har gett min självkänsla och identitet en törn.

Även om jag aldrig låter mina fysiska förutsättningar stoppa mig från vad jag vill göra och jag har lätt att ta för mig av livet rent fysiskt. Så finns alltid en osäkerhet på grund av min uppväxt och på grund av att jag vuxit upp med en stämpel som den funktionshindrade och detta hindrar mig ibland från att ta för mig så som jag egentligen hade kunnat göra. Jag förstorar ibland upp min funktionsnedsättning och gör mig bara till en funktionshindrad och när jag gör det så blir jag osäker och kan inte ta för mig så som jag kan när jag inte känner den här osäkerheten.

Därför jag har börjat tänka som så att jag är en person som har en ryggmärgsskada och att det är den enda skillnaden mellan mig och normen. Vilket ju också är sant. När jag tänker så hjälper det mig att inte förstora upp min situation och jag blir mer än den funktionsnedsättningen som jag ofta blivit tagen som. jag sitter istället för att gå när jag tar mig fram och det är den enda skillnaden.

Och om jag ska komma tillbaka till mina tankar kring att jag tänker att det kan vara svårare att födas med en fysisk funktionsnedsättning än att drabbas av den som vuxen. Så handlar det om att tex jag har fått med mig sedan jag var liten att jag inte är välkommen, att jag är annorlunda att jag har fått genomgå flera tester för att se om jag förstår som normen. Jag har tvingats växa upp som tonåring och annorlunda när jag under många år fick höra att jag inte var välkommen på grund av min fysiska situation.
Jag inbillar mig att när man drabbas av tex en ryggmärgsskada senare i livet så hamnar man i en kris över saker som man inte kommer att kunna göra nu som en kanske hade drömt om, man kanske tvingas byta jobb eller gå ner i tjänst och från början kanske man känner en osäkerhet kring ens nuvarande eller framtida förhållande och man kanske får tankar på hur man ska kunna få barn.

Men man har inte sedan en var liten fått med sig att en inte får vara med, man har inte blivit stämplad som ”funkis” redan som barn och ofta har man redan innan skadan kanske hunnit bygga en självkänsla som många som är födda med en funktionsnedsättning saknar. Jag tror också att det är lättare att se sig som en person som drabbats av en ryggmärgsskada om det händer senare i livet istället för att se sig som endast funktionsnedsatt.

Förstår ni hur jag tänker?

11377880_1592233297728842_522284238_n