Följ oss på Facebook

header-blogg-1
läger

Jag har en ryggmärgskada

Publicerat 8 november, 2017

Att födas som funktionsnedsatt eller att drabbas av en ryggmärgsskada

Nu kommer jag kanske in på ett känsligt ämne och jag förstår att det inte finns något svar på dessa funderingar som stämmer för alla, så detta är enbart mina tankar. Alla är ju olika, har olika erfarenhet och olika förutsättningar och detta är bara min erfarenhet.
Genom åren har jag många gånger fått frågan ”Vad tror du är värst att födas med en funktionsnedsättning eller att få den senare i livet?”. Och självklart är det som sagt en fråga som inte går att svara eftersom alla tar en sådan sak olika. Men så här har jag alltid tänkt.

Om vi jämför att skada sig som vuxen och att vara född med en funktionsnedsättning så tror jag generellt att det är svårare att födas med en funktionsnedsättning. Anledningen till att jag tänker så är för att när man vuxit upp med en funktionsnedsättning så har man under hela sitt liv fått tampas med fördomar och i många fall utanförskap. I många fall har man varit tvungen att gå igenom en skoltid som var jobbig, antingen socialt där dem som ska vara ens kompisar inte tillåtit en vara med på grund av att en sticker ut. Eller så har en kanske gått i skolan där de inte kunnat anpassa studierna på ett bra vis efter sina särskilda behov.
Förutom skolan så har många fått  stå ut med fördomar kring ”hur en är” pga en viss funktionsnedsättning. Sjukvården är väldigt snabba med att tala om att ”pga din funktionsnedsättningen så kan du inte göra det här eller det här”. Sjukvården är oftast inne på diagnos istället för att faktiskt lyssna på vad just den här individen klarar av oavsett diagnos eller ej.
Vi som är födda med en funktionsnedsättning har ofta blivit ”ihop klumpade” med andra med samma eller liknande diagnos och satta i ”funkis facket”. Vi har sedan vi varit små fått en stämpel på oss som minoritet och vi har fått med oss sedan vi var små att vi inte är välkomna i många rum och sammanhang.

Vi har liksom fått med oss sedan vi var små att våran funktionsnedsättning är en jättestor grej och att vi många gånger blir vår funktionsnedsättning framför en person. Vi har fått lära oss under hela livet att vi är diskriminerade från många platser och många av oss har fått kämpa socialt för att få vara med. Många av oss har också sedan vi varit små fått kämpa med att hela tiden behöva överbevisa att vi faktiskt förstår och att vi är vanliga personer förutom det att vi kanske tar oss fram på ett annat vis än normen. Vi har varit tvungna att stå ut med att många i ens omgivning bara ser vårt funktionshinder och inte oss som person och allt detta gör något med självkänslan och självförtroendet.

Jag själv har väldigt dubbla känslor till min funktionsnedsättning och många gånger förstorar jag upp den just på grund av den erfarenhet jag har av livet. Min erfarenhet är att många jag mött har gjort min fysiska situation till en jättegrej. Jag har även känt att jag inte varit välkommen många gånger och jag har många gånger känt ett utanförskap på grund av det. jag blev hela min uppväxt hänvisad till grupper där andra har liknande funktionsnedsättning som jag har och det var på ett sett bra eftersom jag alltid vart välkommen där. Men jag upplevde under många år att jag inte fick vara med bland normfungerande och detta har gett min självkänsla och identitet en törn.

Även om jag aldrig låter mina fysiska förutsättningar stoppa mig från vad jag vill göra och jag har lätt att ta för mig av livet rent fysiskt. Så finns alltid en osäkerhet på grund av min uppväxt och på grund av att jag vuxit upp med en stämpel som den funktionshindrade och detta hindrar mig ibland från att ta för mig så som jag egentligen hade kunnat göra. Jag förstorar ibland upp min funktionsnedsättning och gör mig bara till en funktionshindrad och när jag gör det så blir jag osäker och kan inte ta för mig så som jag kan när jag inte känner den här osäkerheten.

Därför jag har börjat tänka som så att jag är en person som har en ryggmärgsskada och att det är den enda skillnaden mellan mig och normen. Vilket ju också är sant. När jag tänker så hjälper det mig att inte förstora upp min situation och jag blir mer än den funktionsnedsättningen som jag ofta blivit tagen som. jag sitter istället för att gå när jag tar mig fram och det är den enda skillnaden.

Och om jag ska komma tillbaka till mina tankar kring att jag tänker att det kan vara svårare att födas med en fysisk funktionsnedsättning än att drabbas av den som vuxen. Så handlar det om att tex jag har fått med mig sedan jag var liten att jag inte är välkommen, att jag är annorlunda att jag har fått genomgå flera tester för att se om jag förstår som normen. Jag har tvingats växa upp som tonåring och annorlunda när jag under många år fick höra att jag inte var välkommen på grund av min fysiska situation.
Jag inbillar mig att när man drabbas av tex en ryggmärgsskada senare i livet så hamnar man i en kris över saker som man inte kommer att kunna göra nu som en kanske hade drömt om, man kanske tvingas byta jobb eller gå ner i tjänst och från början kanske man känner en osäkerhet kring ens nuvarande eller framtida förhållande och man kanske får tankar på hur man ska kunna få barn.

Men man har inte sedan en var liten fått med sig att en inte får vara med, man har inte blivit stämplad som ”funkis” redan som barn och ofta har man redan innan skadan kanske hunnit bygga en självkänsla som många som är födda med en funktionsnedsättning saknar. Jag tror också att det är lättare att se sig som en person som drabbats av en ryggmärgsskada om det händer senare i livet istället för att se sig som endast funktionsnedsatt.

Förstår ni hur jag tänker?

11377880_1592233297728842_522284238_n

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*