Följ oss på Facebook

header-blogg-1
selma-och-timo

Den 14/8

Publicerat 13 november, 2017

Den 14/8 i år hände det som inte fick hända.

Den 14 Augusti i år var en måndag och jag var ledig. Dagen började som vanliga lediga dagar för mig gör, med sovmorgon. Jag var ledig eftersom jag skulle på ett möte runt lunch. jag hade som vana att släppa ut mina katter innan jag skulle i väg, eller alla fall den ena av dem som hade fått smak på utelivet. Det var nämligen så att jag sedan i mars i år hade jag låtit min ena katt Timo gå fritt ute. Selma hade redan sedan något år tillbaka gått ute fritt men hon hade inte lika stort behov av att vara ute.

Fram tills i mars i år hade jag varit ute med Timo nästan dagligen i koppel eftersom han gick som en hund i koppel. När vi var ute så följde Selma med oss fast utan koppel, hon följde oss vart vi än gick och om vi kom för långt bort så jamade hon anklagande och kom springandes mot oss. Efter kanske en timma så var båda nöjda och ville in och då tog Timo och jag hissen upp och Selma följde med oss.

Men i mars hände något. Jag var ute med katterna varje dag. Timo i koppel och Selma fritt. Men det räckte inte för Timo. Så fort vi kom in så ville han ut igen, men jag hade ingen möjlighet att vara ute med honom hela dagarna. Även om vi var ute flera gånger om dagen så räckte inte det och jag märkte att han mådde dåligt. Han började kissa överallt och situationen blev ohållbar och jag stod inte ut med att se honom må dåligt. Detta pågick i flera veckor och min säng blev också mer eller mindre förstörd.

Därför tog jag efter ett tag beslut om att låta båda katterna gå fritt ute och snart blev Timo som ny igen. Han blev lugn, slutade kissa inne och började helt enkelt bete sig som en lugn och harmonisk katt. Jag var så himla glad över att se båda mina katter må så bra och den övervikt de hade började försvinna från dem. För första gången hade de också ro att ligga och gosa och de bråkade mycket mindre. Både jag och min omgivning märkte hur mycket bättre de mådde.
Men även om de fick vara ute fritt så var de under flera månader under kontrollerade former när jag var hemma eller när jag endast skulle vara borta en kortare stund.
Från början var jag väldigt orolig när de var ute eftersom jag bor precis vid en väg på ena sidan. Men ju längre tiden gick desto lugnare blev jag och jag hoppades på att de skulle vara på andra sidan där de är ett grönområde och ingen väg.

Den här måndagen i augusti ville Timo som vanligt ut så jag släppte ut honom. Selma ville inte ut så henne lät jag vara inne. När jag skulle gå såg jag Timo på andra sidan vägen och det gjorde mig orolig. Jag hade sett honom där tidigare också men det var några månader tidigare och jag hade börjat tänka att han nog hade lärt sig att inte vara på den sidan av vägen. Men det hade han tydligen inte. Jag kunde inte göra så mycket utan gick på mitt möte.

Under mötet hade jag telefonen på stör och på ljudlös. Men helt plötsligt hör jag hur telefonen burrar och jag tar upp telefonen och ser att jag har fem missade samtal från Timos förra jourmatte som hade honom i några veckor innan han kom till mig. Hon slutade inte ringa så tillslut så svarade jag och hon berättade att de hade ringt henne från djursjukhuset och att de hade fått in Timo med djurambulansen. Jag fick totalpanik och började skaka. Samtidigt som jag hade panik hamnade jag i chock och förstod ingenting och varför hade de ring till henne?
Jag avslutade mötet och ringde upp veterinären som sa att det inte såg bra ut och att det bara var att vänta och se. Hon frågade om det var okej att röntga honom och det sa jag att det var.

Det skulle ta ungefär 20 min för mig att ta mig hem från mötet och jag hade ingen bil utan jag behövde åka spårvagnen, men självklart så kom det inga tillgängliga spårvagnar så jag behövde därför gå hem. Jag ringde pappa i panik och sa att jag behövde åka till djursjukhuset och jag frågade om han kunde köra mig, vilket han inte kunde. Mamma och mormor svarade inte heller så jag ringde min kompis Hans som svarade och jag berättade för honom vad som hade hänt och jag frågade om han kunde följa med mig till djursjukhuset. Hans kunde följa med så jag åkte hem, hämtade bilen och sedan åkte jag och hämtade Hans och sedan åkte vi till djursjukhuset.

Jag var i chock och helt panikslagen. Efter en lång väntan blev vi hämtade och veterinären berättade att Timo var jätteskadad. Jag kommer inte ihåg allt vad som hade hänt, men han var förlamad i bakbenen, svansen hade gått av och tarmen hade spruckit. Veterinären sa att det skulle krävas tre stora operationen och att det inte fanns någon garanti för att han skulle bli bra. Antagligen skulle han få leva med smärtor hela livet och han skulle bli inkontinent. Han sa också att detta skulle kosta runt hundratusen kronor. Han rekommenderade mig att avliva honom eftersom hans liv inte skulle vara värdigt. Jag kunde inte ta in det veterinären sa och det var så skönt att jag inte var ensam. Det fanns inte mycket att göra och jag tvingades tillslut uttala orden att jag tagit beslut om att avliva honom.

Sedan gick Hans och jag in på ett annat rum och de hämtade Timo. Han var vaken och jag märkte att han kände igen mig och blev glad över att träffa mig. Allt kändes så overkligt. Hur kunde Timo som var vaken vara så sjuk? Han var ju med, försökte röra sig och kunde följa med blicken. När han såg mig försökte han ställa sig upp men bakbenen bar honom inte.
Jag hoppade ner på golvet och de la Timo i mitt knä och jag la min tröja över honom i fall han frös.

Jag kunde verkligen inte ta in att han var så sjuk när han var vaken. När jag satt där med honom i knät frågade veterinären om jag ville ta med honom eller hans aska hem. Frågan fick mig att bryta ihop. Veterinären lämnade oss så att Hans och jag blev själva med Timo. Jag hade aldrig klarat detta själv så jag var så tacksam över att Hans var med.

Efter ett tag kom en sköterska in med medlet som skulle få honom att somna. Jag grät och la mig så nära Timo jag bara kunde. Han somnade in och Hans sa till sköterskan som jag hade bett honom att göra att jag inte ville ta med mig honom eller askan hem. Jag klarade inte av att ha en död Timo med mig hem och jag skulle heller inte klara av att ta med mig hans aska hem. Jag klarade inte av att skriva under pappret som behövdes innan avlivning så det gjorde Hans.

Det tog inte lång tid innan han blev både stel och kall och det känslan av att känna honom så kommer jag aldrig glömma.

Vi lämnade djursjukhuset, jag körde hem Hans och sedan åkte jag hem till mamma.

I morgon är detta tre månader sedan och det är först nu som jag klarar av att sätta ord på det. Jag har knappt talat om det för någon eftersom det fortfarande gör för ont.

Jag ville bara att mina katter skulle må bra. Jag saknar honom varje dag och jag skulle göra var som helst för att få tillbaka honom.

23574337_10155171554277406_427009883_n 23584763_10155171555932406_121796425_n 23549455_10155171559772406_1855388765_n 23548164_10155171558087406_1605003348_n

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*