Följ oss på Facebook

Hej Jag heter Felicia Sparrström och är född och uppvuxen i Göteborg och sedan i somras är jag webbansvarig för Mittfunktionshinder. I den här bloggen får ni följa mitt liv och mina tankar kring det mesta. Ni kommer att få läsa en hel del om hur jag uppfattar livet som rullstolsburen och född med Ryggmärgsbråck, men även mycket annat! Välkomna!

Mat.

Publicerat 18 december, 2017

Födelsedagsfirande, Julmat, nyårsmat och alla fika.

Mat. Mat är det mest naturliga för oss och en nödvändighet för vår överlevnad. Men trots att mat är en livsviktighet för oss så kan mat vara riktigt svårt. Många av oss inklusive jag själv har en laddad relation till mat.
Nu är det juletider och det är en högtid som är starkt kopplad till just mat. Därför har jag väldigt dubbla känslor till dessa dagar.
Men strunta i att äta allt onyttigt kanske ni tänker då. Tyvärr är det inte så enkelt. Det är så mycket känslor kopplat till mat och många av oss äter extra när vi är trötta, stressade eller oroade och sårbarheter som trötthet, stress och oro hör också julen till. Det är också svårt att låta bli sötsakerna efter ett julbord som oftast består av mer feta råvaror än vad man är van vid att äta. Den lite obehagliga mättnaden det blir efter allt fett gör det svårare att inte äta något sött. Men ät inte så mycket på julbordet då kanske ni tänker. Men det är inte heller så lätt, det är en klassiker att man äter mer när det är buffé än annan mat.
Nu kommer vi inte ha ett julbord på själva julafton, men eftersom jag som så många andra firar lite alternativa jular med annan släkt eller på jobb så är det svårt att komma undan julborden ändå.
Det ska även drickas glögg och adventsfikas och all mat som blivit över sedan julafton ska äta upp. Och precis när all mat är uppäten så är det dags för nyår och även det är en dag som oftast består av trerätters och ofta i en kombination av alkohol.
Förutom jul och nyår så fyller jag även år i samma veva och det ska ju såklart också firas och då slinker det ner lite alkohol och fika även där.
Dessa veckor med en extrem mathållning i kombination med att gymmet har julschema och näst intill alla klasser är inställda gör det inte roligare.

Jag har haft en laddad relation till mat i över tio år. Vissa perioder har det varit riktigt illa medens det i andra perioder har varit helt lugnt. Nu sedan några år tillbaka så är min relation lite mer laddad igen och jag tänker varje dag att jag i morgon ska ändra mina matvanor, men den där morgondagen kommer aldrig. Eller så kommer den och jag lyckas hålla något ett tag och sedan faller jag in i det ena eller andra igen…

Men samtidigt – julen kommer varje år och det är samma visa varje år. Det handlar om  två veckor och året består utav 52 veckor. Det handlar om acceptans precis som det gör när det gäller så mycket annat som vi inte kan förändra. När man eller i alla fall jag kommer till en acceptans så blir det mesta lättare att hantera. Med en acceptans kommer ett lugn och med ett lugn minskar stressen, tröttheten och oron och det i sig gör det lättare att äta en mängd mat som är bättre för mig än de där frosseriet. För när jag hela tiden går runt och tänker att jag borde äta eller göra annorlunda så tänker jag på mat hela tiden och får då någon fix-idé och kan absolut inte stå emot något som finns framför mina ögon.

Så en acceptans kör jag med i år. Det som är gjort är gjort. Men från och med idag kan jag välja att göra annorlunda. Eller iallafall att acceptera att det ser ut så här några veckor nu. Snart är det vardag igen och då kan jag återgå till mina rutiner och snart kommer träningen igång igen och då kan jag övergå till rutinerna även där.

ac-504_116604227

Allt började med Bodyjam

Publicerat 12 december, 2017

Här om dagen slog det mig igen. Allt började med att jag en gång i februari 2016 valde att gå och testa Bodyjam. Det var något som jag bara några veckor innan hade tänkt att jag aldrig skulle göra. Men jag hade börjat känna en nyfikenhet till att våga utmana mig och göra något för mig galet. Så när en kompis ville testa det så valde jag att följa med. Som jag har skrivit tidigare så fick jag näst intill panik på vägen till gymmet och jag hoppades på att passet skulle bli inställt och jag kom dit så ställde jag mig längst bak och hoppades på att jag inte skulle synas. Men efter bara några minuter så älskade jag det och det var så allt började.

Efter den dagen i februari 2016 har jag fått uppleva så mycket fantastiska saker och mitt mål att skaffa mig andra intressen en endast gymmet har jag lyckats med. Endast på grund av att jag började med Bodyjam så vågade jag ta kontakt med teater Kattma och har på grund av det få flera nya vänner, fått vara med i två uppsättningar och stått på scenen med dem minst 25 gånger.
Och förutom att jag vågade ta kontakt med Kattma så vågade jag några månader senare ta kontakt med Spinn och SpinnUnga vilket ledde till att jag började dansa med dem i september 2016. Tack vare Spinn och SpinnUnga så har jag fått uppleva fantastiska saker som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva och jag har sedan dess bl.a fått uppleva; Att inviga Spinn studion, fått uppträda på världskulturmuseet två gånger, gjort praktik under workshops på Sjöfartsmuseet, varit dansare i Nadia Nairs musikvideo Forever, invigt Badhusparken på Förskolansdag ihop med SpinnUnga och den konstnärliga ledaren och koreografen Veera Suvalo Grimbierg, dansat på Göteborgsoperan, dansat under Nadia Nairs konsert med SpinnUnga på Göteborgskulturkalas, varit i Italien en vecka och jobbat med koreografer under en koreografiskt labb och förra veckan gjorde jag praktik med SpinnUnga under konferensen från Att till Hur där vi även gjorde ett litet framträdande som avslutning på konferensen. Förutom detta fick jag även chansen tack vare att jag är med i SpinnUnga att gå i en kurs förra veckan i Kroppslig gestaltning med text och röst. Kursen vände sig egentligen till professionella dansare och koreografer så egentligen var det lite överkurs för mig. Men trots att det var överkurs så fick jag ut mycket av kursen ändå och jag är så glad över att jag fick chansen att göra det.

Så mycket har verkligen förändrats i mitt liv tack vare att jag den dagen i februari 2016 valde att följa med en kompis på Bodyjam.

ankare

Att stå på scen

Publicerat 27 november, 2017

Det är en riktig konst i sig i att stå scenen och kunna nå ut till en publik

Utåtriktad, vaken blick, full koncentration, tydligt kroppsspråk, riktning, ta in rummet, scenen och publiken, sorti, självklarhet, självsäkerhet, lugn, förberedd.

Att stå på scenen är en konst och det jag har radat upp ovan är bara lite av det en behöver tänka på när en är på scenen. Det är alltså inte bara att gå upp och framföra dansnumret, föreställningen eller föreläsningen. Det är så mycket att tänka på och det är en riktig konst att hålla koll på allt och samtidigt behålla lugnet trots nervositet.
Fram tills för två år sedan hade jag knappt någon erfarenhet av att stå på scen.
Men de senaste året har jag övat på det ganska mycket. Jag har flera gånger stått på scenen med min dansgrupp SpinnUnga, i våras höll jag också min första föreläsning och nu den här hösten har jag varit med Teater Kattma och stått på scenen flera gånger.
Innan den här hösten när jag främst bara hade stått på scenen med SpinnUnga så kände jag mig ofta ganska självsäker innan det väl var dags att gå på scenen. Jag tänkte på det som vår danslärare alltid säger att ta in hela rummet, vänd er mot publiken och var öppna. Innan det var dags att gå upp så kändes det så självklart, men när jag stod där på scenen så tog nerverna över och jag fokuserade mest på att ta mig igenom det jag skulle göra, inte göra bort mig och allt mitt fokus hamnade på mig själv.

Men nu när jag nästan varje vecka har varit med Kattma och framfört vår senaste föreställning så känner jag att jag blivit mer och mer trygg på scenen och det har gett mig ett lugn. På grund av de här lugnet så har jag på riktigt börjat ta till mig det min danslärare säger om att ta in rummet, scenen och publiken. Det har hjälpt mig att fokusera på helheten och inte bara på mig själv vilket är viktigt när man ska nå ut till en publik. När en ska göra något inför en publik, oavsett vad det är så måste en nå ut med det en vill nå ut med och beroende på vad det handlar om så måste en såklart tänka på olika saker.

Om man ska hålla en föreläsning så har Mårten Nylén många bra tips kring hur en kan göra för att nå ut på ett bra vis och det kan du läsa mer om här. Men om jag talar om egen erfarenhet om vad som intresserar och inte intresserar mig när jag går på föreläsning, så vet jag med mig att jag inte orkar lyssna på föreläsare som hela tiden har samma tonläge. När det blir för monotont så slutar jag lyssna. Personer som läser innantill intresserar mig inte heller. Ibland behövs ingen Powerpoint, film eller övning för att jag ska orka lyssna, särskilt inte om det är väldigt intressant. Men ofta så är det bra att ta till den typen av verktyg för att fånga publiken.
Innan jag skulle hålla min föreläsning så förberedde jag mig väl, kanske lite för väl. Jag spelade in mig massor av gånger,  dels för att jag skulle lära mig det jag skulle prata om, men också för att höra tonläge och få en känsla för när jag behövde lägga in pauser och för att höra hur övergångarna mellan de olika ämnena fungerade. Så att spela in sig själv kan jag verkligen rekommendera, både på film eller ljud.

Nu efter att ha stått på scenen mycket och fått ett större lugn i det så övar jag på att hela tiden göra det bättre. Jag vill utveckla min förmåga att förmedla och nå ut. Jag övar aktivt på att ”vända blicken utåt” och att fokusera på helheten, att fokusera på alla på scenen och på publiken. Jag försöker verkligen släppa mitt fokus på mig själv och inte enbart fokusera på min egen prestation och det har gjort mig mindre nervös och samtidigt gör jag nog ett bättre jobb på scenen.
När jag släppt allt mitt fokus på enbart mig själv under våra teaterföreställningar så har jag också lättare börjat kunna hantera när någon replik missas och jag finner mig fort och kan ofta rädda situationen ganska bra och det är en stor trygghet.

Men för att komma till tryggheten jag nu känner när jag står på scenen med kattma, så har det varit mycket arbete innan och vi har övat mycket på både på placeringar, vändningar (så att man så sällan som möjligt står med ryggen mot publiken) och sorti (när man går av scenen). Sedan har det såklart varit mycket plugg av manus också.

Efter att ha stått på scenen med Kattma så mycket så kände jag en annan trygghet när jag för första gången den här hösten stod på scenen med SpinnUnga. Vi gjorde nämligen ett litet framförande under ett evenemang förra veckan. För första gången med SpinnUnga så kände jag att jag verkligen kunde ta in hela rummet, jag kunde öppna upp min blick och uttryck och jag kunde ta in publiken på ett annat vis än vad jag lyckats tidigare. Min nervositet tog inte över och jag kände ett annan lugn och trygghet och det var så kul att känna att min scenvana börjar ge resultat.

Att stå på scen kan i sig vara en riktig konst och det är som sagt mycket att tänka på, men jag känner att jag börjar kunna behärska det och jag ser framemot att utveckla denna förmåga och trygghet ännu mer.

14141543_784187361722405_8969961812262397588_n

Att leva med extremt starka känslor

Publicerat 17 november, 2017

Jag är en väldigt känslosam person. Alla känslor jag känner blir nästan alltid extremt starka. Går jag inför något så går jag inför det till minst 100 %. Och jag får ofta världens bästa idéer. Eller jag tycker att det är världens bästa idé tills jag har lugnat ner mig lite eller fram tills att jag pratat med någon som tagit ner mig på jorden igen.
Ibland när jag verkligen tycker att en sak är världens bästa idé så startar jag nya projekt och är helt säker på att jag vill ägna hela mitt liv åt detta och ibland blir det väldigt bra men ofta så kommer jag på att detta kanske inte var världens bästa idé och tröttnar.
Ibland när jag lär känna nya personer som jag gillar väldigt mycket så har jag en tendens att verkligen tala om detta för personen och det blir ibland väldigt bra, men ibland så skrämmer jag bort personen eftersom jag blir för på. Men jag blir ju bara så himla glad och jag vill så gärna visa min uppskattning. Men om då personen tycker detta är jobbigt och på något vis drar sig undan så blir jag så himla ledsen och hela min värld rasar för ett tag. Världen rasar tills jag hittar något annat att engagera mig i. Även om min värld rasar ganska ofta så är jag alltid snart på banan igen och har kommit på nya tankar och idéer kring saker jag vill testa eller lärt känna en ny person att umgås med.

När jag är glad så är jag ofta väldigt glad och allt känns toppen och underbart och jag är säker på att detta är det nya och att alla svårigheter har löst sig eller försvunnit. Men sedan händer något och jag rasar igen och då är det den enda känslan som existerar och jag är säker på att det alltid kommer att vara så här och att allt är totalt meningslöst och detta talar jag om för min omgivning. Men min omgivning har börjat se mina mönster och säger väl mest ”jaja, det går över. Du sa precis likadant för en månad sedan, men förra veckan var du ju jätteglad och sa att allt gick hur bra som helst. Gå hem och vila så ska du se att det känns bättre snart”.

Jag är också en ganska impulsiv person. Inte så att det skadar mig tex rent ekonomiskt och jag tar inge större dumma beslut eftersom jag ändå är ganska förnuftig. Men jag är ganska impulsiv när det gäller relationer och ganska ofta känner jag att jag verkligen måste tala om just detta för en person nu! Jag kan liksom inte stoppa mig och skickar då de där mejlet eller de där sms:et till personen och talar om precis det jag känner i stunden. Ofta blir det också ganska bra eftersom det oftast handlar om att jag vill visa min uppskattning och det gör ofta personer glada. Men ibland skickar jag dessa meddelanden när jag inte riktigt är på humör och då har jag ibland råkat såra personer och jag har fått ångra mig efteråt. Även dessa positiva meddelanden kan få jobbiga konsekvenser ibland, särskilt efter att lugnet som infunnit sig av att jag skickat meddelandet har lagt sig och jag inte har hunnit få respons på det jag skrivit. Om jag inte får svar direkt på något positivt jag skrivit så börjar glädjen gå över i panik och rädsla över att mitt meddelande har misstolkats eller att personen inte alls blivit glad och detta skapar panik fram tills det att personen svarat. Men som tur är så brukar jag mest få positiv respons, men de få gånger jag inte fått svar är fruktansvärt jobbiga, särskilt om jag skickat på messenger och ser att personen läst det men inte svarat…

Mitt liv är alltså väldigt känslofyllt och ofta gillar jag det eftersom jag tack vare det får mycket gjort, vågar testa nya saker, ofta kommer med idéer. Det är också ganska trevligt att känna sig så där glad som jag kanske 50 % av tiden gör när det inte är helt tvärt om. Nu har jag börjat lära mig att det är så här jag fungerar och jag har börjat lära mig att hantera det, det gör att jag lättare kan hantera de mindre glada perioderna eftersom jag vet att dem går över. Jag har också börjat lära mig att inte starta allt för stora projekt när jag mår bra eftersom jag börjat lära mig att jag antagligen inte kommer tycker att detta är världens bästa idé om några dagar.

Att vara så här känslosam tar även väldigt mycket på energin och jag är ofta väldigt trött, och eftersom jag är som jag är så är jag också ganska aktiv och det är kul men tar också på energin. Min trötthet har lett till att jag ofta blivit väldigt stressad och när jag är stressad så har jag haft svårt att ha tillgång till mitt förnuft och därför haft svårt att kanske ta de bästa besluten. Men med tiden har jag lärt känna mig själv och kan hantera mina känslor bättre. Jag vet också ofta vad det är som ger mig sämre perioder och det är just stress eller att aldrig vila hjärnan.

För mig innebär att att vila hjärnan att göra en sak i taget. Vara här och nu och minska ner de kortsiktiga kickarna som jag får av tex sociala medier och dess ytliga bekräftelse. De perioder som jag lyckas med att göra detta egentligen enkla saker för att må bättre, så mår jag så himla mycket bättre och både de glada och det negativa perioderna blir på en lättare nivå och jag mer energi över till det jag verkligen vill ägna mig åt.

Det är ibland tufft att vara så här känslosam men nu när jag lärt mig att förstå mig själv och vet vad jag behöver i de jobbigare perioderna så är det faktiskt mest positivt att vara en känslosam person. Det gäller bara att inse vad just en själv behöver för att må så bra som möjligt.

(Ännu ett exempel på min impulsivitet är kanske just valet av att faktiskt skriva just de här inlägget…Så vi får se om det kommer att vara kvar…Haha…)

promenad1

Den 14/8

Publicerat 13 november, 2017

Den 14/8 i år hände det som inte fick hända.

Den 14 Augusti i år var en måndag och jag var ledig. Dagen började som vanliga lediga dagar för mig gör, med sovmorgon. Jag var ledig eftersom jag skulle på ett möte runt lunch. jag hade som vana att släppa ut mina katter innan jag skulle i väg, eller alla fall den ena av dem som hade fått smak på utelivet. Det var nämligen så att jag sedan i mars i år hade jag låtit min ena katt Timo gå fritt ute. Selma hade redan sedan något år tillbaka gått ute fritt men hon hade inte lika stort behov av att vara ute.

Fram tills i mars i år hade jag varit ute med Timo nästan dagligen i koppel eftersom han gick som en hund i koppel. När vi var ute så följde Selma med oss fast utan koppel, hon följde oss vart vi än gick och om vi kom för långt bort så jamade hon anklagande och kom springandes mot oss. Efter kanske en timma så var båda nöjda och ville in och då tog Timo och jag hissen upp och Selma följde med oss.

Men i mars hände något. Jag var ute med katterna varje dag. Timo i koppel och Selma fritt. Men det räckte inte för Timo. Så fort vi kom in så ville han ut igen, men jag hade ingen möjlighet att vara ute med honom hela dagarna. Även om vi var ute flera gånger om dagen så räckte inte det och jag märkte att han mådde dåligt. Han började kissa överallt och situationen blev ohållbar och jag stod inte ut med att se honom må dåligt. Detta pågick i flera veckor och min säng blev också mer eller mindre förstörd.

Därför tog jag efter ett tag beslut om att låta båda katterna gå fritt ute och snart blev Timo som ny igen. Han blev lugn, slutade kissa inne och började helt enkelt bete sig som en lugn och harmonisk katt. Jag var så himla glad över att se båda mina katter må så bra och den övervikt de hade började försvinna från dem. För första gången hade de också ro att ligga och gosa och de bråkade mycket mindre. Både jag och min omgivning märkte hur mycket bättre de mådde.
Men även om de fick vara ute fritt så var de under flera månader under kontrollerade former när jag var hemma eller när jag endast skulle vara borta en kortare stund.
Från början var jag väldigt orolig när de var ute eftersom jag bor precis vid en väg på ena sidan. Men ju längre tiden gick desto lugnare blev jag och jag hoppades på att de skulle vara på andra sidan där de är ett grönområde och ingen väg.

Den här måndagen i augusti ville Timo som vanligt ut så jag släppte ut honom. Selma ville inte ut så henne lät jag vara inne. När jag skulle gå såg jag Timo på andra sidan vägen och det gjorde mig orolig. Jag hade sett honom där tidigare också men det var några månader tidigare och jag hade börjat tänka att han nog hade lärt sig att inte vara på den sidan av vägen. Men det hade han tydligen inte. Jag kunde inte göra så mycket utan gick på mitt möte.

Under mötet hade jag telefonen på stör och på ljudlös. Men helt plötsligt hör jag hur telefonen burrar och jag tar upp telefonen och ser att jag har fem missade samtal från Timos förra jourmatte som hade honom i några veckor innan han kom till mig. Hon slutade inte ringa så tillslut så svarade jag och hon berättade att de hade ringt henne från djursjukhuset och att de hade fått in Timo med djurambulansen. Jag fick totalpanik och började skaka. Samtidigt som jag hade panik hamnade jag i chock och förstod ingenting och varför hade de ring till henne?
Jag avslutade mötet och ringde upp veterinären som sa att det inte såg bra ut och att det bara var att vänta och se. Hon frågade om det var okej att röntga honom och det sa jag att det var.

Det skulle ta ungefär 20 min för mig att ta mig hem från mötet och jag hade ingen bil utan jag behövde åka spårvagnen, men självklart så kom det inga tillgängliga spårvagnar så jag behövde därför gå hem. Jag ringde pappa i panik och sa att jag behövde åka till djursjukhuset och jag frågade om han kunde köra mig, vilket han inte kunde. Mamma och mormor svarade inte heller så jag ringde min kompis Hans som svarade och jag berättade för honom vad som hade hänt och jag frågade om han kunde följa med mig till djursjukhuset. Hans kunde följa med så jag åkte hem, hämtade bilen och sedan åkte jag och hämtade Hans och sedan åkte vi till djursjukhuset.

Jag var i chock och helt panikslagen. Efter en lång väntan blev vi hämtade och veterinären berättade att Timo var jätteskadad. Jag kommer inte ihåg allt vad som hade hänt, men han var förlamad i bakbenen, svansen hade gått av och tarmen hade spruckit. Veterinären sa att det skulle krävas tre stora operationen och att det inte fanns någon garanti för att han skulle bli bra. Antagligen skulle han få leva med smärtor hela livet och han skulle bli inkontinent. Han sa också att detta skulle kosta runt hundratusen kronor. Han rekommenderade mig att avliva honom eftersom hans liv inte skulle vara värdigt. Jag kunde inte ta in det veterinären sa och det var så skönt att jag inte var ensam. Det fanns inte mycket att göra och jag tvingades tillslut uttala orden att jag tagit beslut om att avliva honom.

Sedan gick Hans och jag in på ett annat rum och de hämtade Timo. Han var vaken och jag märkte att han kände igen mig och blev glad över att träffa mig. Allt kändes så overkligt. Hur kunde Timo som var vaken vara så sjuk? Han var ju med, försökte röra sig och kunde följa med blicken. När han såg mig försökte han ställa sig upp men bakbenen bar honom inte.
Jag hoppade ner på golvet och de la Timo i mitt knä och jag la min tröja över honom i fall han frös.

Jag kunde verkligen inte ta in att han var så sjuk när han var vaken. När jag satt där med honom i knät frågade veterinären om jag ville ta med honom eller hans aska hem. Frågan fick mig att bryta ihop. Veterinären lämnade oss så att Hans och jag blev själva med Timo. Jag hade aldrig klarat detta själv så jag var så tacksam över att Hans var med.

Efter ett tag kom en sköterska in med medlet som skulle få honom att somna. Jag grät och la mig så nära Timo jag bara kunde. Han somnade in och Hans sa till sköterskan som jag hade bett honom att göra att jag inte ville ta med mig honom eller askan hem. Jag klarade inte av att ha en död Timo med mig hem och jag skulle heller inte klara av att ta med mig hans aska hem. Jag klarade inte av att skriva under pappret som behövdes innan avlivning så det gjorde Hans.

Det tog inte lång tid innan han blev både stel och kall och det känslan av att känna honom så kommer jag aldrig glömma.

Vi lämnade djursjukhuset, jag körde hem Hans och sedan åkte jag hem till mamma.

I morgon är detta tre månader sedan och det är först nu som jag klarar av att sätta ord på det. Jag har knappt talat om det för någon eftersom det fortfarande gör för ont.

Jag ville bara att mina katter skulle må bra. Jag saknar honom varje dag och jag skulle göra var som helst för att få tillbaka honom.

23574337_10155171554277406_427009883_n 23584763_10155171555932406_121796425_n 23549455_10155171559772406_1855388765_n 23548164_10155171558087406_1605003348_n