Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny

2015 maj

Ulrika Båhlerud

Räcker 4 kronor?

Publicerat 29 maj, 2015

Försäkringskassan bestämmer inte om storleken på höjningen. Det bestäms av riksdag och regering. För att hitta bakgrunden till årets minimala höjning i år (fyra kronor!) fick jag leta bland tidigare beslut.

Våren är här med allt vad det innebär. För de flesta tror jag att de positiva känslorna överväger, så också för mig. Dagarna blir längre och allting andas nytt och fräscht.

Men inte allt är positivt. En del saker måste justeras, till exempel de personliga assistenternas löner. I vårt kooperativ för personlig assistans är detta en uppgift som tillfaller arbetsledaren, det vill säga den assistansberättigade. Alltså, till exempel jag.

Till mitt förfogande att höja lönerna har jag nu, liksom tidigare en årlig höjning av assistansersättningen från Försäkringskassan. Men Försäkringskassan bestämmer inte om storleken på höjningen. Det bestäms av riksdag och regering. För att hitta bakgrunden till årets minimala höjning i år (fyra kronor!) fick jag leta bland tidigare beslut.

Det är allmänt känt att oseriösa företag gjort stora vinster på assistansersättningen. Dessa vinster har möjliggjorts då man har haft väldigt låga assistentlöner. Tyvärr har de beslutande myndigheterna inte tittat på hur vinsterna uppstått, utan bara konstaterat att de uppstått. För att i framtiden minska möjligheterna till stora vinster gör man så bara en liten höjning av assistanspengen. Tänker jag.

Klart är dock, enligt bland annat regeringen, att schablonersättningen tidigare har varit för hög. Nu måste man hålla kostnaderna nere och höjer med ett mycket litet belopp. Fyra futtiga kronor.

Det finns fler orsaker till sparsamheten också. Till exempel att fortsätta den förra regeringens tankegångar, med en redan planerad låg höjning. Ersättningen skulle också kunna få plats i den nya regeringens budget, som man för övrigt också hade övertagit från den förra regeringen. Man gjorde alltså ingen egen värdering.

För att förstå vad som låg bakom regeringens tankegångar gjorde Assistanskolls Kenneth Westberg i september 2013 en intervju med Henrik Kjellberg, sakkunnig hos Maria Larsson (KD) i regeringen. Han fick bland annat frågan: ”Hur ska arbetsledaren förhålla sig vid löneförhöjningen? Ska hen följa avtalet?” Kjellberg svarade då:

Löner är något som görs upp i förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetsmarknadens parter) och är således inte något som regeringen lägger sig i”. Han fick då följdfrågan om detta var regeringens sätt att behandla tidigare stora vinster. Hans svar blev ”Nej”.

Jag har således försökt att förstå vad som legat bakom fyrakronan. Men jag tycker inte att jag har lyckats. Jag får i stället acceptera faktum och ta itu med följderna. Jag måste därför på egen hand försöka få fram en rimlig lönehöjning till mina assistenter. Som hjälp har mitt kooperativ gjort en ”lathund” där jag kan simulera olika lösningar. Jag börjar således med en tänkbar löneförhöjning enligt facket och KFO. Utöver detta tar jag hänsyn till alla överenskomna omkostnader som också måste läggas till personalkostnaden, OB-tillägg inräknat (OB=obekväm arbetstid). Men, min assistansersättning på plus 4 kronor räcker inte alls.

Jag blir alldeles förtvivlad, mina assistenter är ju verkligen värda en löneförhöjning. Hur ska jag bära mig åt? Vad är det för fel?

Jag prövar en ny lönesimulering och tar årets nödvändiga personalomkostnader och förra årets genomsnittliga lön, prövar detta mot assistansersättningen plus 4 kronor. Pengarna räcker då till omkostnaderna men inte till några löneförhöjningar.

Vad ska jag göra? Jag ser i min vildaste fantasi en scen där jag tvingas säga upp mina assistenter, för att sedan hoppas att de vill bli återanställda, men då med lägre lön.

Det är ju faktiskt lönekostnaderna för våra assistenter som utgör den största delen av assistansersättningen. Men även assistentomkostnaderna såsom bredvidgång, utbildning, arbetsmiljö, friskvård måste minskas – hur blir det då med kvaliteten på assistansen?

Hade verkligen riksdag och regering tänkt sig en situation där vi inte längre kan höja våra assistenters löner eller tvingas försämra deras arbetsmiljö? Det innebär ju i förlängningen även en försämrad assistanssituation för oss.

Krasst uttryckt är det en försämring av våra möjligheter att leva som andra, vilket var avsikten med LSS. Jag förväntade mig att den nya regeringen skulle se över LSS. Inte försämra några av lagens viktigaste följder nämligen:

ATT VI KAN LEVA ETT VÄRDIGT LIV SOM ALLA ANDRA.

Ulrika Båhlerud

ulrika@gil.se

Ulrika Båhlerud

Kommer en doktor?

Publicerat 26 maj, 2015

Häromveckan vaknade jag täppt i näsan och med skrällande hosta. Så var det min tur att drabbas av den jobbiga influensan som dragit runt på jobbet.

Men det var inte värre än att jag kunde fortsätta arbeta. Det var jobbigt, speciellt med den rinnande näsan. Efter en dryg vecka förvärrades situationen. Hostan tilltog och jag fick feber.

Jag kände ett stort behov av läkarkontakt men min funktionsnedsättning och allmänna svaghet hindrade mig från att ta mig till Vårdcentralen. När jag är en frisk funkis tar det mig lång tid och mycket kraft att ta mig upp ur sängen och klä mig. Vad skulle jag göra nu? Ringa efter ambulans? Men vad skulle jag på sjukhus att göra? Det räckte att träffa en doktor som kunde lyssna på mig och mina lungor, och eventuellt ordinera antibiotika.

Förtvivlad ringde jag Vårdcentralen och undrade om man kunde få en läkare hem på sjukbesök. Nej, svarade sjuksköterskan, alla patienter måste komma hit, och om man är väldigt sjuk får man ta ambulans till sjukhuset. Men hon hade ett svagt minne av att hon har hört talas om ”doktorn kan komma”.  För att underlätta för mig hittade hon ett telefonnummer på nätet. Tacksamt ringde jag upp numret och fick tid för läkarhembesök några timmar senare.

Läkaren kom och konstaterade att jag hade både luftrörskatarr och en början till lunginflammation. Han ordinerade antibiotika. Sedan kommer vi till den tråkigare delen av besöket: jag skulle betala och det var inte billigt.

Att ta hem en läkare när man ligger sjuk och inte kan ta sig till doktorn är ingen rättighet i Sverige idag. För att undersöka om det verkligen kan vara så illa letade jag på www.1177.se, bara i Stockholm hittade jag en subventionerad jourläkarbil. Varför inte i övriga Sverige?

Ökad tillgänglighet får inte bara vara ett geografiskt begrepp. Sjukvård ska vara lika tillgängligt för alla, oavsett funktionsförmåga. Oavsett bostadsort. Och ekonomiska omständigheter.

Jag har hört talas om en doktor i Rumänien som för femtio år sedan förutspådde att sjukvården skulle bli så dyr att den inte kunde vara allas egendom – är vi där nu?

Att mycket i vårt Sverige inte är jämlikt vet jag. Men jag trodde faktiskt att sjukvården skulle vara lika tillgängligt för alla – oavsett funktion.

 

Ulrika Båhlerud

ulrika@gil.se

www.gil.se