Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny

2015 juni

Ulrika Båhlerud

Jag är inte dum i huvudet

Publicerat 22 juni, 2015

Detta har säkert många av oss sagt eller tänkt många gånger. Framför allt vi som sitter i rullstol. Varför ska detta behövas?

Senast hörde jag detta sägas i ett radioprogram. Det handlade om en ung kvinna, Anna, med både rörelse- och talhandikapp. Hon skriver vad hon vill säga med hjälp av en ”pannlampa” på ett skärmtangentbord och datorn läser sedan upp vad hon skrivit. Naturligtvis tar det längre tid för Anna att uttrycka sig och därför vill bara några få lyssna på henne. Hon blir alltså väldigt sällan tilltalad och i skolan får hon vänta till sist med att svara.

Anna blev på detta sätt diskriminerad både i skolan och ute i samhället. Hon kände också att hennes möjlighet att tänka självständigt ifrågasattes. Hennes lärare undrade ofta om hon svarat själv på en uppgift. Men hon utryckte aldrig ilska eller irritation.

Situationen för Anna är förstås väldigt extrem på grund av hennes funktionsnedsättning, men vi reagerar ändå likadant. Visserligen skulle vi kunna protestera högljutt. Det vanligaste sättet är nog att svälja kränkningen. Men varför? Borde vi inte reagera och säga ifrån?

En icke funktionsnedsatt människa skulle säkert reagera med en gång. Varför blir det oftast annorlunda för oss?

För att vara säker på svaret frågade jag mig själv detta. Jag har, sedan mitt funktionshinder började, fått väldigt dåligt självförtroende. En orsak kan nog vara att min första arbetsgivare sa att jag och min rullstol inte duger. Efter detta har jag upplevt många liknande situationer där jag inte heller duger. Till exempel när jag söker nya vänner. Och när gående människor tränger sig före i kön. Jag har i alla fall inte lika högt värde som de.

Att självkänslan tar stryk av upprepade kränkningar är inte så konstigt kanske, men är det nödvändigt med kränkande omdömen? Är vi människor verkligen så i behov av att sätta sig på andra? Jag tror inte att folk egentligen behöver trampa ner varandra för att känna sig starka. En del människor är bara starka och behöver inte kränka andra. Bara de som är rädda för att vara svaga söker någon att se ner på. De tycks dessutom tro att vi har mindre värde och därför förödmjukar de oss.

Men vad kan vi göra för att motarbeta detta? Det viktigaste är att vi inte låter oss förödmjukas. Vi måste vara de starkaste.

Ett exempel är när folk tränger sig före i kön i affären. Då kan vi genom en lätt knuff med rullstolen påkalla deras uppmärksamhet och påtala att vi stod före i kön.

Ett annat exempel är om vi går i en affär med en självklar min och inte låter assistenterna handla självständigt. Allt ska ske med vår ledning. Vi måste alltså visa att vi trots våra funktionsnedsättningar är handlingskraftiga.

Fördomar finns tyvärr i vårt samhälle och de riktas oftast mot de svagare grupperna. Men eftersom vi inte anser oss svaga är kränkningarna felriktade och de borde i stället speglas tillbaka till avsändaren.

Vi är starka och styr själva våra liv.

Ulrika

 

Ulrika Båhlerud

Stilla funkisliv och hälsan

Publicerat 1 juni, 2015

Du har nog samma önskan som jag – att leva frisk igenom hela livet. Det är inte alla förunnat. Men det är inte det jag funderar över idag. Däremot om vår funktionsnedsatta kropp kan uppleva hälsa? Eller är en funktionsnedsättning ett symptom på ohälsa?

Folkhälsoinstitutet (FHI) undrar hur vi mår och försöker genom årliga frågeformulär ta reda på hälsan/ohälsan bland oss funkisar. Formulären skickas enbart till oss funktionsnedsatta. Jag måste, efter att ha läst om deras tankar runt orsaken till dessa årliga enkäter, verkligen uppmana alla att svara. Det är det bästa sättet för oss att påvisa vår hälsa/ohälsa för myndigheter och beslutfattare. Dessutom tycks olika aspekter av vår hälsa och aktivitet intressera många forskare.

FHI;s övergripande mål för folkhälsoarbetet i Sverige är ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen”.

Hälsan hos funkisar har tyvärr visat sig vara sämre än hos övriga befolkningen. Vad detta beror på har forskare försökt hitta svar på. Vad skiljer andras levnadssätt från vårt? Ett första svar, sett med mina ögon, är att de rör på sig, vilket vi inte kan i samma utsträckning. Dessutom är andra inte stillasittande lika stor del av dagen som många av oss.

Forskare i Australien har upptäckt att enbart stillasittande kan leda till ohälsa. Man har funnit i sina studier att speciellt lår och stjärtmuskler är viktiga. De är ju de största muskelgrupperna i kroppen och det är känt att dessa skickar många viktiga signaler till hjärnan. Hög aktivitet i dessa muskler ger upphov till positiva känslor av hälsa och låg aktivitet ger upphov till ohälsosymptom.

För hälsan och konditionen är det mycket viktigt med egen träning. Den har ökat mycket i hela befolkningen och den måste också öka bland oss. Förutom uteaktiviteter finns det flera träningslokaler som är tillgängliga eller anpassade för våra behov. Det har ju blivit väldigt poppis att gå på gym och vi behöver också gå dit. Finns det inte lämpligt gym i närheten finns det väldigt mycket bra träningshjälpmedel, även om de inte är anpassade hjälpmedel för oss. Vi måste trycka på Hjälpmedelscentralen så vi får träningshjälpmedel som funkar för oss. Sådana finns, benämnda som träningshjälpmedel och godkända som just hjälpmedel.

Kultur ger också hälsa. Med vad är kultur? Var finns kultur?

Kultur är och finns där människor träffas och trivs tillsammans, till exempel på fritidsanläggningar, bio, teater, konserter, sportarenor. Kultur är så viktigt att det i FN:s standardregler står skrivet att det är myndigheternas ansvar att kontrollera att alla kultur- och fritidsanläggningar ska vara tillgängliga även för oss. Det verkar dock som om kommunen har vissa förutfattade meningar om vilken kultur som är lämplig för oss. Framförallt på bibliotek, museer och teatrar.

Vi är tyvärr inte lika aktiva som den övriga befolkningen. Varför? Vi behöver inte sitta ensamma hemma. Ibland tror jag faktiskt att det är vi själva som utestänger oss från samhället.

En annan faktor som skiljer ut många av oss är de ekonomiska förutsättningarna. Alltför många lever på en låg förtidspension. En sämre ekonomi ger förutom oro för nuet och framtiden även sämre möjligheter till att göra stimulerande aktiviteter som att gå på sportevenemang teater eller bio. Det finns dessutom studier som visar att ekonomisk otrygghet kan ge upphov till ohälsa.

FHI anser också att delaktighet och inflytande i samhället är en av de mest grundläggande förutsättningarna för folkhälsan. Brist på inflytande och möjligheter att påverka de egna livsvillkoren och utveckla samhället har ett klart samband med hälsa/ohälsa. Detta gäller verkligen vår situation och jag kunde inte säga det bättre själv. Hur ofta vill inte någon annan bestämma över vårt huvud om vad och hur vi ska göra någonting och ofta med åsikter om när?

I FHI:s rapport ”onödig ohälsa” har man funnit att brister i tillgänglighet, delaktighet och inflytande bidrar till onödig ohälsa bland oss funkisar. Rapporten avslutas med: ”att om dessa omständigheter skulle försvinna så kommer vår hälsa att förbättras”.

Jag vill se FHI:s slutsatser som ett krav på hur det skulle kunna bli bättre och förväntar mig att detta ska föras fram till allmänhet och beslutande myndigheter. Vi är inte ensamma om att orsaka oss dålig hälsa.

Ulrika Båhlerud