Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny
Ulrika Båhlerud

Jag är inte dum i huvudet

Publicerat 22 juni, 2015

Detta har säkert många av oss sagt eller tänkt många gånger. Framför allt vi som sitter i rullstol. Varför ska detta behövas?

Senast hörde jag detta sägas i ett radioprogram. Det handlade om en ung kvinna, Anna, med både rörelse- och talhandikapp. Hon skriver vad hon vill säga med hjälp av en ”pannlampa” på ett skärmtangentbord och datorn läser sedan upp vad hon skrivit. Naturligtvis tar det längre tid för Anna att uttrycka sig och därför vill bara några få lyssna på henne. Hon blir alltså väldigt sällan tilltalad och i skolan får hon vänta till sist med att svara.

Anna blev på detta sätt diskriminerad både i skolan och ute i samhället. Hon kände också att hennes möjlighet att tänka självständigt ifrågasattes. Hennes lärare undrade ofta om hon svarat själv på en uppgift. Men hon utryckte aldrig ilska eller irritation.

Situationen för Anna är förstås väldigt extrem på grund av hennes funktionsnedsättning, men vi reagerar ändå likadant. Visserligen skulle vi kunna protestera högljutt. Det vanligaste sättet är nog att svälja kränkningen. Men varför? Borde vi inte reagera och säga ifrån?

En icke funktionsnedsatt människa skulle säkert reagera med en gång. Varför blir det oftast annorlunda för oss?

För att vara säker på svaret frågade jag mig själv detta. Jag har, sedan mitt funktionshinder började, fått väldigt dåligt självförtroende. En orsak kan nog vara att min första arbetsgivare sa att jag och min rullstol inte duger. Efter detta har jag upplevt många liknande situationer där jag inte heller duger. Till exempel när jag söker nya vänner. Och när gående människor tränger sig före i kön. Jag har i alla fall inte lika högt värde som de.

Att självkänslan tar stryk av upprepade kränkningar är inte så konstigt kanske, men är det nödvändigt med kränkande omdömen? Är vi människor verkligen så i behov av att sätta sig på andra? Jag tror inte att folk egentligen behöver trampa ner varandra för att känna sig starka. En del människor är bara starka och behöver inte kränka andra. Bara de som är rädda för att vara svaga söker någon att se ner på. De tycks dessutom tro att vi har mindre värde och därför förödmjukar de oss.

Men vad kan vi göra för att motarbeta detta? Det viktigaste är att vi inte låter oss förödmjukas. Vi måste vara de starkaste.

Ett exempel är när folk tränger sig före i kön i affären. Då kan vi genom en lätt knuff med rullstolen påkalla deras uppmärksamhet och påtala att vi stod före i kön.

Ett annat exempel är om vi går i en affär med en självklar min och inte låter assistenterna handla självständigt. Allt ska ske med vår ledning. Vi måste alltså visa att vi trots våra funktionsnedsättningar är handlingskraftiga.

Fördomar finns tyvärr i vårt samhälle och de riktas oftast mot de svagare grupperna. Men eftersom vi inte anser oss svaga är kränkningarna felriktade och de borde i stället speglas tillbaka till avsändaren.

Vi är starka och styr själva våra liv.

Ulrika

 

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*