Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny

2015 september

Ulrika Båhlerud

Fo?ljer Sverige FN-kritiken?

Publicerat 29 september, 2015

Undrar du ocksa? liksom jag go?r ibland, vad eller vilka a?r det som styr Sverige idag?

Det måste naturligtvis vara alla förtroendevalda medborgare som alltid finns i ett demokratiskt land. Men dessa personer, politikerna, visar bara på åt vilket håll vi vill gå och lämnar sedan förslag om åtgärder. Sedan måste riksdag eller kommunalfullmäktige göra ett beslut. Dessutom har vi sedan länge bestämt att också följa FN:s många beslut.

Under det andra världskriget, liksom under alla krig, utfördes vidriga handlingar mot människor och efter kriget ville våra politiker ännu en gång betona vilka rättigheter en människa måste ha och FN skrev därför in de mänskliga rättigheterna i sina stadgar.

Tankarna på mänskliga rättigheter fortsatte att utvecklas och 2006 beslöt FN att också människor med funktionsnedsättning skulle omfattas av en konvention om mänskliga rättigheter.

2009 började dessa rättigheter gälla i Sverige och kontrollerades av FN fem år senare, alltså våren 2014. Vi som vet vad som hänt med anpassningsarbetet förstod att Sverige skulle få kritik. Och det blev en svidande kritik. På de flesta punkter.

Kritiken var framförallt riktad till regeringen eftersom FN anser att det är de som är ansvariga för alla nya direktiv som ska gälla i vårt land. Till vilka också genusperspektivet räknas.

Det är också regeringens ansvar att föra ut tanken på funktionsnedsatta män och kvinnor som värdiga, självständiga och kapabla individer som precis som alla andra ska omfattas av samtliga mänskliga rättigheter.

FN-kommittén är oroad över att regeringen inte har gjort innehållet i konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta tillräckligt tydlig. Det betyder att konventionen inte har införlivats i svensk lagstiftning, för om så vore, skulle detta vara tydligt för offentligt anställda och privata företag med mera.

Regeringen ska också se till att kommuner och landsting har tillräckliga ekonomiska medel för att kunna garantera tillgänglighet. Har de verkligen fått tillräckligt med pengar? De flesta kommuner skyller i alla fall på att de saknar ekonomiska förutsättningar.

FN- kommittén är mycket oroad över regeringens bristande engagemang. En viktig konsekvens av ett ordentligt genomförande av konventionens innehåll skulle kunna bli ökade möjligheter för oss funkisar. Vi skulle då också kunna delta i det offentliga och politiska livet.

Regeringen måste också ta fram statistisk information om hur gruppen funktionsnedsattas rättigheter utvecklas, efterlevs och fungerar i praktiken. Regeringen ska också se till att det görs en succesiv uppföljning med flera rapporter.

Slutligen kräver FN:s kommitté för mänskliga rättigheter att regeringen sprider dessa kritiska anmärkningar bland medborgarna och speciellt bland personer med funktionsnedsättning. Ytterligare ett krav är att regeringen samlar all information i en oberoende institution för mänskliga rättigheter, en MR-institution.

Har det egentligen hänt något alls sedan förra våren?

Vet allmänheten mer nu om oss funkisar och våra levnadsomständigheter, än vad de gjorde för fem år sedan? Och vet våra politiker och tjänstemän/kvinnor inom stat och kommun verkligen tillräckligt om oss?

Alla människor har säkert olika svar på de här frågorna

beroende på vad de har för insikter och erfarenheter. FN- granskningen är ett viktigt verktyg för oss att använda i vårt arbete där vi kräver mänskliga rättigheter för alla.

FN-kommittén såg även mycket allvarligt på att regeringen inte heller har spridit deras kritik i samhället, så att alla medborgare blivit medvetna om detta. Speciellt allvarligt är det att regeringen inte heller meddelat kritiken till de funktionsnedsatta invånarna.

Just därför har jag letat efter en bra sida på nätet där du kan läsa igenom FN-kommitténs tankar och åsikter, följ länken här: Lika Unika

Efter all den här kritiken som regeringen fortfarande inte har brytt sig om, behöver vi agera. Frågan är hur?

– Ett tänkbart sätt är att skapa namninsamlingar bland alla medborgare.

– Ett annat sätt är att skicka upprepade mejl till regeringen och påminna om våra mänskliga rättigheter.

– Ett tredje sätt är att demonstrera på gator och torg.

Du vet säkert många fler sätt. Det viktigaste är att vi hela tiden påminner regeringen om att de har skrivit på en FN-konvention om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta. Och att de därmed måste följa alla föreskrifter som den innehåller.

Ulrika Båhlerud

Ulrika Båhlerud

Är lönebidrag en fördel eller en nackdel?

Publicerat 1 september, 2015

Att arbeta är viktigt, både för den enskilda individen och för samhällsfunktionen. Så har vi i alla fall fått lära oss redan i grundskolan.

Ända sedan mänsklighetens begynnelse har våra dagar varit fyllda med arbete. Vi var då tvungna att samla in växter att äta och vatten eller växtsafter att dricka.

Stor förändring skedde när vi lärde oss att behärska elden för 1,5 miljoner år sedan. Det blev ett arbete kring maten. Till detta har sedan kommit fler arbetsuppgifter och om vi ser på livsmedelshanteringen så har det idag blivit en hel industri. På liknande sätt har mycket av det vi nu kallar för arbete uppstått.

Dagens arbete består framförallt av produktion av varor och tjänster som tillhör dagens samhälle. Men hur ska allt arbete fördelas mellan oss boende i Sverige?

Är arbete en rättighet eller skyldighet? Jag har från skolåren lärt mig att alla måste bidra till sitt uppehälle, alltså är det en skyldighet. Undantagna från detta var människor med sjukdomar eller skador och dessa sattes istället på institutioner. I mitten av 1990 talet det vill säga vid LSS tillkomst, ändrades situationen. De funktionsnedsatta kunde med hjälp av personliga assistenter flytta ut i samhället. De började att förbruka varor som fanns och de behövde där med tjäna pengar för sitt uppehälle och sin konsumtion. Men nu var vi istället tänkbara arbetsföra medborgare.

Men blev det verkligen så mycket mer arbete för oss funkisar?

Det var en besvärlig arbetsmarknad i början av 2000-talet. De styrande i samhället ville därför förenkla vår situation med ett lönebidrag, som skulle minska arbetsgivarnas ”risktagande” när de anställer en människa med nedsatt arbetskapacitet. Ett trumfkort som öppnar upp arbetsmarknaden för oss funkisar?

Framförallt Handikappförbunden protesterade och sa att det kunde uppfattas som positiv särbehandling och det fanns risk att vi skulle låses in i ett bidragssystem och dessutom skulle vi hamna utanför löne- och karriärsutvecklingen.

Och, hur blev det?

Vid många anställningar användes lönebidraget som det var avsett det vill säga arbetsgivaren betalade hela lönen först efter 4 år. Lönebidraget beviljas fortfarande, men med samma belopp som år 2000!? Vad har hänt eller bättre sagt vad har inte hänt?

Man hade beräknat att bidraget skulle vara ungefär 80 % av medellönen och år 2000 blev bidraget 16 700 kr per månad. Sedan dess hade gått 15 år och medellönen har stigit med 10 000 kr, men lönebidraget är fortfarande med samma belopp, alltså bara 55 % av medellönen.

Är ett bidrag på 16 700 kr till en heltidslön för en funktionsnedsatt arbetstagare tillräcklig kompensation för en arbetsgivare idag? Har inte ”risktagnings – ersättningen” blivit för låg för att över huvud taget fungera som ett trumfkort när vi söker arbete?

Vi och våra kompetenser är viktiga både i samhället och i arbetslivet. Vi får aldrig glömma detta eller låta oss bli undanknuffade på arbetsmarknaden.

Ulrika Båhlerud ulrika@gil.se