Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny
Ulrika Båhlerud

Vem styr mitt liv?

Publicerat 25 februari, 2016

Det är alltså politiker, Försäkringskassa och domstolar som är skyldiga till att det skapats förutsättningar för det liv som vi funkisar förväntas leva. Ett liv likt alla andras. Eller?

På 1980-talet vårdades personer med olika omfattande funktionsvariationer på vårdhem eller sjukhem. Bara ett fåtal bodde ute i samhället men då oftast inlåsta i föräldrahemmet. Som läkare träffade jag många patienter i dessa situationer. De blev oftast passiva men tack och lov fanns dock en glädje över kontakten med andra människor. Men ett liv utanför sjukhusväggarna hade de tvingats att avskriva.

I takt med att min egen funktionsnedsättning ökade började frihetstankar sprida sig i funkisvärlden. Under 90-talet spreds dessa tankar också till politikerna och 1994 kom så lagen LSS som befriade oss från institutioners och samhällets förtryck. Nu fick alla med svåra och varaktiga funktionsvariationer rätt att ha personliga assistenter. Dessa underlättade för oss att kunna göra vad vi ville, när vi ville och hur vi ville. Bolag bildades som förmedlade personlig assistans i olika konstruktioner. Alltifrån färdiga koncept med assistenter och schema till att man helt fritt själv kunde välja både schema och assistenter. Man kunde till och med få sköta sin egen assistanssituation själv. Även kommuner tillhandahöll assistans men under mer ofria förhållanden.

Som assistansberättigad var jag mycket nöjd redan från början. Men var staten och regeringen detsamma? Det var en borgerlig regering som skapade och utfärdade LSS, vilken började gälla från 1994. Samma år började också en ny socialdemokratisk regeringsperiod.

Den nya regeringen insåg att LSS var en bra och nödvändig lag och gjorde därför bara små förtydliganden fram till 2001 då 65- årsgränsen togs bort. Därefter har inte några egentliga ändringar gjorts i lagtexten. Istället gjorde Försäkringskassan åtskilliga omtolkningar och försämringar i sin praxis. Dessa föregicks ofta av domslut som i kombination med Försäkringskassans bedömningar ledde till successiva åtstramningar i tolkningen.

År 2006 när Alliansen (de borgerliga partierna) kom till makten igen, inledde Försäkringskassan en översyn av de ”stora” kostnaderna, och de ”många” assistansberättigade.

I och med att de assistansberättigade har blivit fler utan att någon förklaring till denna förändring fanns i samhället, så menar jag att de grundläggande behoven, de som avgör om man får personlig assistans eller inte, måste ha ändrats.

Dagens regering, den rödgröna, är inte nöjd. Översynen ledde till färre assistansberättigade men också till fler assistanstimmar per assistansberättigad.

I dagarna har därför den sittande rödgröna regeringen nu uppmanat Försäkringskassan att stoppa ökningen av antalet beviljade assistanstimmar. Detta har gjorts bland annat genom att färre ansökningar om personlig assistans har beviljats. Förra året fick 70 % av nyansökningarna om personlig assistans ett nej. År 2000 fick bara 23,8 % avslag.

Det är alltså politiker, Försäkringskassa och domstolar som är skyldiga till att det skapats förutsättningar för det liv som vi funkisar förväntas leva. Ett liv likt alla andras. Eller? 

Lever verkligen medelsvensson på samma sätt som vi förväntas leva? Vad vet politiker, Försäkringskassa och domstolar om medelsvenssons vardag, och vad vet de om funkisars vardag?

Några är säkert väl insatta i vad vardagen innebär för oss, men de flesta vet säkert lika lite som ”vem som helst på gatan”. Eller ingenting alls.

Vi måste höras mycket mer och på många fler områden. Ingen ska längre tycka att vi är en liten och obetydlig grupp i samhället. Trots att vi funkisar utgör en femtedel av befolkningen är det bara en liten del, ca 1,6 promille som behöver personlig assistans – som tur är för Sveriges ekonomi…

Tillbaka till frågan om vem som styr mitt liv. Jag har kommit fram till att regering, Försäkringskassa (även kommunen) och domstolar är skyldiga till att allt för många lagar och föreskrifter inskränker mitt liv. Men även andra människor i övriga samhället ställer krav på var och hur vi funkisar ska leva. Jag tycker inte att vi ska låta oss styras av andra människor. Vi är många och starka och vi ska själva bestämma över våra egna liv. Och vi ska protestera mot de lagar och föreskrifter som vi känner reducerar våra rättigheter och liv.

Jag lever efter samma lagar och bestämmelser som övriga befolkningen gör men också efter det speciella förordningar som skapats för oss funkisar, i övrigt är det jag som styr mitt liv.

Ulrika

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*