Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny

2016 oktober

Ulrika Båhlerud

Är regeringen emot personlig assistans?

Publicerat 11 oktober, 2016

Vad säger de assistansberättigade, som arbetar tillsammans med assistenterna och vad säger assistenterna själva? Och vad säger assistansanordnarna, som ska betala ut den dåliga löneförhöjningen?

Nu är diskussionen igång igen. Senast var det ju i våras när LSS- utredningen fick direktiv och dessförinnan hörde vi det i höstas i samband med budgeten. Höjningen av den så kallade schablonersättningen, det vill säga det kronantal vi får för varje timma utförd assistans, har under de två senaste åren varit 5 och 4 kronor, med så lite i påslag har det varit svårt att ge assistenterna en dräglig löneförhöjning. Men hur ska det gå i år när assistansersättningen kanske inte höjs med mer än 3 kronor?

Vad säger de assistansberättigade, som arbetar tillsammans med assistenterna och vad säger assistenterna själva? Och vad säger assistansanordnarna, som ska betala ut den dåliga löneförhöjningen?

När LSS blev lag 1994 var assistansersättningen hög och beroende på vars och ens egentliga omkostnader. Efter tre år gjordes så den första nedskärningen av assistenternas löner, av en socialdemokratisk regering, och vi fick gå till facket och få tillstånd att sänka assistenternas löner.

Hur mycket ska en personlig assistent ha i lön, det vill säga kosta? Lika mycket som en undersköterska har det sagts, men stämmer det? Jag gick till SCB, Statistiska Centralbyrån, för att få svar. Där framgår det att en assistentlön i genomsnitt är minst 6 kronor lägre per timme eller om man så vill minst en tusenlapp i månaden.

De flesta av oss som har assistans tycker nog att assistenternas löner egentligen är för låga. De gör ett jätteviktigt arbete. Jag undrar ofta hur mycket och vad regeringen egentligen vet om personlig assistans och vilken höjning av livskvaliteten det innebär för oss.

Sverige har skrivit under FN-deklarationen för funktionsnedsattas mänskliga rättigheter som gäller från 2009. I och med detta ville regeringen att vi funkisar skulle ha rätt att få leva ett liv som är likvärdigt med andra medborgare i vårt land. Men vad betyder det i praktiken? Kan vi verkligen leva på samma villkor och med samma möjligheter till god livskvalitet? Nej, det är svårt. För att leva ett gott liv med personlig assistans är assistentens kvalitet mycket viktig. När vi bara kan erbjuda en låg lön har vi svårt att hitta personer med tillräckligt goda egenskaper. Och ännu värre kommer det att

bli när vi ska ge våra assistenter en avtalsenlig och väl förtjänad löneförhöjning.

Idag går ca 90 % av assistansersättningen till löner och resten till assistansomkostnader. Det kommer att bli omöjligt för alla oss som anlitar seriösa kooperativ eller företag att höja lönen enligt kollektivavtalet, det vill säga cirka 2,2 %. Vi som betalar lönen med assistansersättningen kan endast höja med högst 1,05 %, alltså den aktuella schablonhöjningen.

Det görs en stor undersökning varje år för att mäta befolkningens hälsa och levnadsvillkor. Varje år får myndigheterna reda på att vi funkisar har ett sämre hälsotillstånd och välbefinnande. Orsakar detta någon uppståndelse? Nej. Det är ju detta som LSS skulle förhindra, men det tror jag inte att regeringen inser.

Personliga assistenter som med sin assistans bistår oss så vi kan leva ett respektabelt liv. För att få bra och duktiga assistenter måste dessa personer också få betalt därefter. Är inte lönen så stor så måste åtminstone löneförhöjningarna vara avtalsenliga. Annars finns risken att de slutar, vilket är ett stort orosmoment för oss som har assistansen.

Bengt Westerberg var tillsammans med flera funkisar en av upphovsmännen till lagen LSS, och också han är bekymrad över den låga höjningen av assistansersättningen. Han tycker att det verkar som om det pågår en smygavveckling av LSS.

Regeringen kan inte eller vill inte förstå vilken betydelse assistansen har för en funkis, som istället för att bli omhändertagen vill leva ett fritt och självbestämt liv. Ett liv fullt jämförbart med övriga medborgare.

Ulrika

Ulrika Båhlerud

Vad får jag kvar efter regeringens sparoffensiv?

Publicerat 3 oktober, 2016

Diskussionen blev livlig på försommaren när det blev klart att regeringen ville göra en utredning av hela LSS. Vem eller vilka skulle göra den? Vilka direktiv skulle de få? Att det blev en ensamutredare var väntat, men räcker det bara med en utredare? Regeringens önskan med utredningen är att hitta en ekonomisk lösning, som håller även på längre sikt.

Magdalena Andersson, som visserligen är finansminister, uttalar sig gärna om den personliga assistansen och har under det senaste året pratat om att besparingar måste göras. Men nog tycker jag att våra frågor hör hemma i de diskussioner där man vill göra insatser för medborgarnas välfärd.

Vi är också en del av samhället.
En annan minister som mer direkt hanterar våra frågor är Åsa Regnér. Hennes motto är att alla funkisars delaktighet och tillgängligheten i samhället ska stärkas. Men det är knappast några nya tankar. De är ju grunden till LSS.
Jag har framförallt använt två dokument som grund till min blogg. Det ena är regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan (FK), det andra dokumentet är de omfattande riktlinjerna till LSS-utredningen.
Regeringens uppdrag till FK är att man ska söka efter möjligheter att stoppa utvecklingen av det ökade antal timmar som vi använder för insatsen personlig assistans. Regeringen vill att alla beslut om personlig assistans ska vara nationellt likvärdiga sett över hela landet. Det tycker jag är självklart. En nyhet däremot är att FK ska ha kontrollmöjligheter så att de kan spåra överutnyttjande och försämringar av kvaliteten.
Jag vill påstå att kvaliteten på den personliga assistansen bäst kan bedömas av oss som lever med den. Det är ingen fråga för Regering eller Försäkringskassa. Dessutom är jag ganska säker på att de flesta av oss funkisar tycker att kvaliteten fortfarande är mer än god, också hos de vinstdrivande assistansanordnarna.
Det har även skett en förskjutning bland de assistansberättigade – antalet personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd ökar medan andelen personer med fysisk funktionsnedsättning minskar. Bland vuxna har den beviljade assistansersättningen för all vaken tid (eller mer) fyrdubblats.

En av förklaringarna till ökningen av antalet assistanstimmar, är att vi funkisar idag är mer aktiva i samhället än tidigare och därmed också använder fler timmar.

En annan förklaring är en förändring i tolkningen av lagtexten i LSS.

Aktiv tillsyn (av en viss karaktär) är numera ett grundläggande behov efter rättspraxis kring begreppet ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper” om personen i fråga. FK tycker att detta bara ska gälla vid psykisk funktionsnedsättning.

Vad står då i direktiven till LSS-utredningen? Jo, att lagen är otydlig och inte talar om vad som menas med ”goda levnadsvillkor” eller vad det innebär att ”leva som andra”. Inte heller står det vilka andra behov som ska tillgodoses med personlig assistans, utöver de grundläggande behoven.

Regeringen har hämtat sina uppgifter från ISF (Inspektionen för Socialförsäkringen). Denna myndighet tror att man skulle få en rättvisare tillämpning av lagen om man kunde ”korrigera och standardisera” de behov som kan beviljas vid ansökan om personlig assistans. Tänk dig att du i din ansökan om assistans får en lång rad med behov som du kan kryssa för!

Jag upplever att den viktigaste avsikten med regeringens direktiv är att man ska kunna kontrollera att assistansen används till det som hen har angett i sin ansökan. I inledningen av LSS-lagen står att ”Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”. Jag har mycket svårt att tro att någon i Sverige vill ha en noggrannare kontroll av sitt privatliv. Ska vi funkisar behöva utsättas för detta faller intentionen med lagen. Dessutom kränks våra, snart lagstadgade, mänskliga rättigheter.

Anledningen till att regeringen oroar sig är naturligtvis att kostnaderna blivit så stora kring LSS. Jag och många med mig tycker att det är ganska självklart att det ska kosta när en grupp medborgare som tidigare inte har ”funnits” nu har tagit plats i samhället efter att LSS tillkommit. Många av oss skulle ha bott på institution (som kommun eller landsting betalar) och inte som nu levt ute i samhället (som betalas av staten), det vill säga: vi fanns tidigare inte som en utgift i den statliga budgeten utan ”existerade” på bekostnad av våra anhöriga och kommunen.

Det finns mycket mer, framförallt i direktiven till LSS-utredningen, som kränker oss och vår livssituation.

Jag trodde faktiskt att jag var en vanlig och likvärdig samhällsmedborgare.

Ulrika