Följ oss på Facebook

ulrikabheaderny
Ulrika Båhlerud

Vad får jag kvar efter regeringens sparoffensiv?

Publicerat 3 oktober, 2016

Diskussionen blev livlig på försommaren när det blev klart att regeringen ville göra en utredning av hela LSS. Vem eller vilka skulle göra den? Vilka direktiv skulle de få? Att det blev en ensamutredare var väntat, men räcker det bara med en utredare? Regeringens önskan med utredningen är att hitta en ekonomisk lösning, som håller även på längre sikt.

Magdalena Andersson, som visserligen är finansminister, uttalar sig gärna om den personliga assistansen och har under det senaste året pratat om att besparingar måste göras. Men nog tycker jag att våra frågor hör hemma i de diskussioner där man vill göra insatser för medborgarnas välfärd.

Vi är också en del av samhället.
En annan minister som mer direkt hanterar våra frågor är Åsa Regnér. Hennes motto är att alla funkisars delaktighet och tillgängligheten i samhället ska stärkas. Men det är knappast några nya tankar. De är ju grunden till LSS.
Jag har framförallt använt två dokument som grund till min blogg. Det ena är regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan (FK), det andra dokumentet är de omfattande riktlinjerna till LSS-utredningen.
Regeringens uppdrag till FK är att man ska söka efter möjligheter att stoppa utvecklingen av det ökade antal timmar som vi använder för insatsen personlig assistans. Regeringen vill att alla beslut om personlig assistans ska vara nationellt likvärdiga sett över hela landet. Det tycker jag är självklart. En nyhet däremot är att FK ska ha kontrollmöjligheter så att de kan spåra överutnyttjande och försämringar av kvaliteten.
Jag vill påstå att kvaliteten på den personliga assistansen bäst kan bedömas av oss som lever med den. Det är ingen fråga för Regering eller Försäkringskassa. Dessutom är jag ganska säker på att de flesta av oss funkisar tycker att kvaliteten fortfarande är mer än god, också hos de vinstdrivande assistansanordnarna.
Det har även skett en förskjutning bland de assistansberättigade – antalet personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd ökar medan andelen personer med fysisk funktionsnedsättning minskar. Bland vuxna har den beviljade assistansersättningen för all vaken tid (eller mer) fyrdubblats.

En av förklaringarna till ökningen av antalet assistanstimmar, är att vi funkisar idag är mer aktiva i samhället än tidigare och därmed också använder fler timmar.

En annan förklaring är en förändring i tolkningen av lagtexten i LSS.

Aktiv tillsyn (av en viss karaktär) är numera ett grundläggande behov efter rättspraxis kring begreppet ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper” om personen i fråga. FK tycker att detta bara ska gälla vid psykisk funktionsnedsättning.

Vad står då i direktiven till LSS-utredningen? Jo, att lagen är otydlig och inte talar om vad som menas med ”goda levnadsvillkor” eller vad det innebär att ”leva som andra”. Inte heller står det vilka andra behov som ska tillgodoses med personlig assistans, utöver de grundläggande behoven.

Regeringen har hämtat sina uppgifter från ISF (Inspektionen för Socialförsäkringen). Denna myndighet tror att man skulle få en rättvisare tillämpning av lagen om man kunde ”korrigera och standardisera” de behov som kan beviljas vid ansökan om personlig assistans. Tänk dig att du i din ansökan om assistans får en lång rad med behov som du kan kryssa för!

Jag upplever att den viktigaste avsikten med regeringens direktiv är att man ska kunna kontrollera att assistansen används till det som hen har angett i sin ansökan. I inledningen av LSS-lagen står att ”Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”. Jag har mycket svårt att tro att någon i Sverige vill ha en noggrannare kontroll av sitt privatliv. Ska vi funkisar behöva utsättas för detta faller intentionen med lagen. Dessutom kränks våra, snart lagstadgade, mänskliga rättigheter.

Anledningen till att regeringen oroar sig är naturligtvis att kostnaderna blivit så stora kring LSS. Jag och många med mig tycker att det är ganska självklart att det ska kosta när en grupp medborgare som tidigare inte har ”funnits” nu har tagit plats i samhället efter att LSS tillkommit. Många av oss skulle ha bott på institution (som kommun eller landsting betalar) och inte som nu levt ute i samhället (som betalas av staten), det vill säga: vi fanns tidigare inte som en utgift i den statliga budgeten utan ”existerade” på bekostnad av våra anhöriga och kommunen.

Det finns mycket mer, framförallt i direktiven till LSS-utredningen, som kränker oss och vår livssituation.

Jag trodde faktiskt att jag var en vanlig och likvärdig samhällsmedborgare.

Ulrika

Svara

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*